• ▹ Min graviditet

    Så berättade vi för mina syskon att vi väntar barn

    I förrgår publicerade jag ett inlägg om hur vi berättade för våra familjer (och min styvsyster Matilda + Jockes syskon): Så berättade vi för våra föräldrar att vi väntar barn. Här kommer del 2, när vi berättade för Jeppe & mina styvsystrar på pappas sida att vi väntar barn.

    Jesper

    Min lillebror var faktiskt den första vi berättade för. Det var inte särskilt planerat, han skulle komma över på grillmiddag + se fotbolls-VM hos oss. Och jag orkade bara inte ljuga om att jag var bakis/inte sugen på alkohol/etc etc så jag sa till Jocke att nu berättar vi. Hehe.

    Jag hade köpt en gigantiskt kanelbulle som jag la i ugnen med lampan på. Jeppe hade varit hemma hos oss i någon halvtimme och fortfarande inte sett den, så när han gick på toaletten ställde vi oss båda i köket och låtsades fixa med något samtidigt som jag öppnade ugnsluckan så kanelbullen var fullt synbar. Jeppe kom ut från badrummet, såg kanelbullen och utbrast ”Jävlar vilken bulle! Eller… vadå? ” varpå jag sa ”Ja… eller… I…?” och då tittar han en gång till (videon!) och förstår då att han ska bli morbror! <3

    Mina styvsystrar

    Jag ville helst att alla skulle samlas och få veta nyheten samtidigt, men då vi alla bor på olika platser så var det svårt att hitta en dag. Lorry, äldsta syrran, bor i Oslo och höll på att förbereda sig inför att tävlingscykla genom Europa (!) så henne ringde jag faktiskt till innan eftersom hon inte kunde komma till Stockholm. Resten av tjejerna fick veta att vi skulle ses hos pappa och Jannie på en ”mysig familjeträff” men jag var så angelägen om att ses så de flesta anade att det var något särskilt jag ville berätta… De har sagt i efterhand ”antingen ville du fråga om vi vill vara brudtärnor eller så skulle du berätta att du var gravid”, haha.

    Hur som helst! Det var en varm sommardag och vi alla sågs i Kungsängen. Jag sa att vi skulle spela ett spel och gav alla en varsin lapp. ”När jag säger till vänder ni på er lapp, säger högt vad som står, alla i kör, och så ska ni komma på sambandet mellan alla lappar.” Det tog cirka EN HALV SEKUND, innan Eugenia ropade ut ”GRAAAAVIIIIIIIID” hahaha.

  • ▹ Min graviditet

    Så berättade vi för våra föräldrar att vi väntar barn

    Att berätta för sina föräldrar och syskon att de ska få en till familjemedlem är något alldeles särskilt. Jag visste att både mamma och pappa (inkl. bonuspäron) såg fram emot att få barnbarn någon gång i livet och jag har länge drömt om den dagen då jag kan berätta att det ska ske. När jag jobbade som journalist skrev jag artiklar med förslag på hur man kan berätta och jag älskar att se youtubevideos där ett par berättar att de väntar barn. När jag och Jocke plussade ville jag egentligen berätta direkt, men vi höll på det ett litet tag vilket var bland det svåraste jag gjort, hehe. Ville ju bara skrika ut min glädje och framförallt; om det skulle bli missfall hade jag behövt min familj och mina vänner nära. Jag kom på nu (!) att jag ju inte har berättat för er hur våra familjer fick reda på att jag är gravid. Här kommer det!

    Jockes familj

    Vi hade faktiskt en idé för hur vi ville berätta redan innan jag blev gravid, haha. Vi hoppades på att jag skulle bli gravid någon gång under sommaren, för då skulle ”planen” fungera. Varje år i slutet av sommaren reser nämligen hela familjen Larsson inkl. respektive till Spanien och semestrar ihop under ett par veckor. Middagsansvaret delas upp parvis och efter middagen brukar de ansvariga hålla i någon form av quiz. Jockes och min idé var att hålla i den första middagen, jag skulle låtsasdricka alkohol så ingen märkte något och som sista fråga i vårt quiz skulle vi fråga ”När kommer Oscars kusin?” (Oscar är Jockes brorson). Alltså vi var SÅ TAGGADE på den här idén att det var sjukt, haha. ”Men” då jag blev gravid i början av sommaren och skulle vara i typ vecka 12-13 i Spanien kändes det på tok för länge för att hålla på en sån stor sak. Dessutom bor vi nära och ses ofta på middagar, inte sällan med lite härligt vin i glasen. Så istället hade vi med oss en present under en av dessa familjemiddagar hos Jockes föräldrar. Vi samlades allihopa på deras terrass för en skål, jag med ett glas rosévin i handen som jag ”smuttade på”, och Jocke sa att vi har en semesterpresent som han räckte över till hans mamma. I lådan låg bodyn nedan. 🙂

    Pappa och Jannie

    Här hade vi också planerat hur vi skulle gå tillväga, hehe! Vi hade en ”fira förlovnings-drink” inbokad en fredag med P & J och vår plan var att komma dit lite innan, beställa ett glas alkoholfritt till mig och invänta deras sällskap. Sedan ge dem presenten nedan. Vad som hände? Vi fick kalla fötter! Så vi ställde in drinken och istället åkte vi förbi någon vecka senare för att ”säga hej”. Samma sak gällde då; vi hade med oss en liten present som de öppnade framför oss i vardagsrummet. Jag smygfilmade hela sekvensen och tittar på den ibland, det var så himla fint. Jannie fattade så fort hon såg strumporna medan pappa läste kortet och sen blev helt tyst. Och så väntade ett långt kramkalas, massor av tårar och så satt vi där i soffan och pratade om hur livet skulle bli.

    Mamma och Per

    Ni kommer se att vi har följt ett visst tema! Vi hade bjudit över mamma, Per, Jesper och Matildas familj (Matilda är min styvsyster) en sommardag på grillmiddag. Jag drack alkoholfri cider medan vi hällde upp bubbel till resten av gänget. Vi tog en skål ute på vår terrass och Jocke gav mamma en present ”en semesterpresent!” och mamma såg lite förvånad ut men blev såklart glad. Jag tror inte att någon förutom jag och Jocke (och Jesper som redan visste om det sedan innan) funderade nämnvärt över vad det kunde vara. Jag smygfilmade allt även den här gången och det är så kul för man ser verkligen hur FÖRVÅNAD mamma blir, hon har ju gått och tänkt att vi ska gifta oss först – vilket jag alltid har sagt att jag vill göra, haha. Matilda började storgråta och resten av kvällen spelade vi spel, åt massor av godis och klappade på min mage som var lite svullen av allt gott, haha.

    För kontext: Någon gång för länge sedan började Jocke på skämt säga ”Stor-wagge” till mamma (han kallar mig för Wagge ibland). Så istället för att skriva vilket datum vi då hade som BF så skrev vi ”Mini-Wagge” på bodyn.

    Inom kort kommer del 2, när vi berättade för mina syskon. 🙂

  • ▹ Min graviditet

    Träning när jag är gravid – så tänker jag

    Är det något jag googlat på (förutom när jag googlade ALLT de första veckorna), så är det träning och graviditet. Är det säkert? Hur länge får man stå i plankan? Är det okej att köra benpress och kan lyft ovanför huvudet vara farligt?

    Träning första trimestern

    Som jag skrev tidigare så hade jag en PT (online) i början av graviditeten så jag passade på att fråga henne om en del råd. De första veckorna kan man träna så gott som vanligt, embryot är ju pyttelitet och det som i så fall skulle kunna påverka din träning är illamående, brist på energi och så vidare.

    Träning första trimestern: Här var jag övertygad om att det syntes!

    Jag utförde helt enkelt de övningar och den träning jag kände att jag mäktade med givet att jag var både trött och stundtals mådde lite illa. Under min graviditets första tre månader tror jag att jag körde hård träning kanske… 2-3 gånger, och då var det spinning eller motsvarande.

    Jag har en favoritövning, höftlyft med stång, som jag också slutade med ganska tidigt trots att den i princip är ofarlig så länge stången ligger rätt. Men den slutade jag med för att det kändes så olustigt, trots att embryot låg skyddat väldigt långt ner och framförallt långt in.

    Träning andra trimestern

    Andra trimestern var lättare på så sätt att energinivåerna var mycket bättre. Jag köpte t ex veckokort på gymmet i Spanien och körde även en del morgonträning i Sverige. Så här i slutet av andra trimestern orkar jag inte gå upp vid 05:30 och träna, men för ett par veckor sedan fungerade det finfint hehe…

    Men om vi jämför träningen under första och andra trimestern så är skaderisken större i andra trimestern. Detta för att bäckenbotten luckras upp och blir mer instabilt. Med tanke på att jag redan har problem med det området så är jag kanske mer försiktig än andra och vill inte ta några onödiga risker. Men det gäller helt enkelt att lyssna på sin kropp, vissa springer flera kilometer i andra trimestern och andra får ont av att gå till bussen.

    Skillnader för mig,
    från första och andra trimestern:

    • Lägre intensitet under konditionsträning. Jag har läst någonstans att man ska kunna prata under tiden man tränar, inte tok-flåsa, så jag försöker ligga där i intensitet.
    • Fler repetitioner, lägre vikter (då bål & bäcken är mer instabilt nu än tidigare, så för att undvika skaderisken).
    • Inga vikter framför kroppen, t ex frontböj eller motsvarande. Detta för att inte belasta ryggen mer än nödvändigt då magen är tyngre nu.
    • Inga tunga vikter ovanför huvudet i stående läge, t ex stående axelpress. Av samma anledning som ”fler repetitioner”.
    • Inga ensides-övningar, t ex utfall eller trappgång.
    • Inga hopp.
    • Om jag kör spinning så sitter jag ner, står inte upp.
    • Om jag kör crosstraining så drar jag ner höjdnivån till ganska lågt, så det inte blir för stor nivåskillnad mellan benen (likt trappgång).
    • Inga magövningar för den raka bukmuskeln utan istället fokus på bålstabilitet och inre magmuskler.

    Övningar jag gör nu i andra trimestern:

    (Och som tidigare skrivet; jag lyssnar på kroppen och har minskat alla vikter, både för att jag inte riktigt orkar samma vikt som tidigare men framförallt för skaderisken.)

    • Benpress, jag kör inte lika djupt som vanligt dock.
    • Tricepsdrag.
    • Latsdrag, både brett och smalt tag.
    • Enarmsrodd, förutsatt att man orkar hålla emot med bålen.
    • Bicepscurl.
    • Legcurl.
    • Sittande axelpress och axellyft.
    • Höftlyft med band.
    • Benböj med band rund knäna.
    • Axelrotation utåt.
    • Foamroller på höfter, rygg och säte!
  • ▹ Min graviditet

    Hemligt gravid (ca v9) – när vi misstänkte missfall

    Innan jag gick ut med att vi väntar barn skrev jag en hemlig dagbok i min gamla blogg med inlägg ämnade att publiceras när allt var offentligt. För min del hjälpte det otroligt mycket att ta del av andras blogginlägg som inte handlade om ett perfekt skimmer under graviditeten. Därför är det även viktigt för mig att dela med mig, både eftersom jag själv mår bättre av det men också för att andra som är i samma sits inte ska känna sig onormala eller ensamma i sina känslor.

    Missfall är något man lägger locket på. Det är vanligare än man tror, men ändå är det få som pratar om det. Missfall beror nästan alltid på att något har blivit fel i befruktningen så kroppen stöter bort ägget. Det är alltså naturens sätt att ”rensa bort” det som inte skulle bli ett levande och friskt barn (källa). Men ändå är det skamfullt, något som ofta kvinnan får skämmas för. Det är så fel! Nu gick det bra för oss denna gången, men jag vill ändå dela med mig av den här upplevelsen för jag vet såå många som känner igen sig.

    *

    Det här inlägget skrev jag 8 juli 2019.

    Vecka 9 nu. Tre veckor kvar till den ”magiska gränsen”. Har dock läst att om man ser ett hjärta på fostret redan nu så minskar risken för missfall till typ 1,6 % (enligt missfall.se) – men olika sajter säger olika. Jag hoppas att den siffran stämmer, fast allra mest hoppas jag såklart att det går vägen för oss – oavsett vad statistiken säger.

    De senaste dagarna har jag haft huvudvärk från helvetet. I söndags vaknade jag tidigt av rejäl ”mensvärk” och behövde gå på toaletten. Kissade och torkade mig, tittade på pappret som jag alltid gör numera. Såg slemmiga, bruna flytningar och fick panik. Jag vet att det är normalt att blöda lite grann, men säg den gravida kvinna som INTE blir nojig av att se något avvikande tidigt i graviditeten? Jag surfade in på 1177.se och läste att brunt slem, magont och i övrigt ett dåligt mående (vilket jag haft hela helgen) var tecken nog på att man behövde åka in och undersökas.

    Väckte Jocke som såklart blev lika orolig som jag och trots att det var tidigt på morgonen kunde vi inte somna om. Vi beslöt oss för att göra frukost och åka till gynakuten på DS efteråt. Jag fick ner ungefär fyra tuggor yoghurt innan jag började må illa. Så vi åkte in och jag fick ta några tester och svara på frågor. Sedan skulle jag kissa i ett provrör och inne på toaletten brast det totalt. Jag bara grät och grät, klappade på lilla magen och bad till bebisen att hålla sig kvar därinne. Det var ju ingen bebis så här tidigt, men ändå. Kändes plötsligt som det.

    Så fort jag klev ut från toaletten kom en barnmorska och skulle ta ett blodprov, då kunde jag såklart inte hålla emot heller. Hon var så varm och vänlig, gav mig näsdukar och sa att det var helt okej att vara ledsen och orolig.

    Sen fick vi bara vänta. Och vänta. Provsvaren var tydligen normala, annars hade jag fått komma in direkt. Så uppenbarligen ingen havandeskapsförgiftning eller infektion, då återstod missfall eller ”vanlig flytning”. Eftersom man i regel inte gör något vid missfall så var vi inte prioriterade, så alla par och kvinnor som kom in fick gå före oss i väntan på att det skulle lugna ner sig lite. Vilket jag har full förståelse för, så ska det vara. Men jag blev tokig av oro tillslut, det ska jag inte sticka under stolen med. Efter någon timme gick jag till huvudentrén och köpte frukostfralla, proteinsmoothie och godis – nu hade hungern kommit tillbaka, haha. Dessutom hittade jag en hylla med låneböcker, så jag kunde distansera tankarna med en bra bok.

    *

    Efter drygt 4,5 timmar och med cirka 10 sidor kvar av boken ropade de upp mitt namn. Vi fick gå in i ett rum, svara på ytterligare frågor och sedan göra en gynekologisk undersökning. Jag låg och skakade hela tiden, så mycket att läkaren frågade om jag frös (!). Gud, så obehagligt att ligga i ett mörkt rum och vänta på domen… Hon frågade när jag tog cellprov senast och om vi skulle passa på att göra det samtidigt. Det var tre år sedan och jag har väntat på en kallelse i år, så jag sa såklart JA. Haha, trots en så orolig och konstig stund kände jag mig stolt över att jag svarade ”ja” och ville ta ett cellprov.

    Det är ju aldrig härligt att ligga i en gynstol och nu ville jag verkligen bara få det överstökat. Hon undersökte livmodertappen, kände på magen, på sidorna, kände på livmodern på magen. Och så sa hon: ”Din magsmärta du beskriver kan vara viss förstoppning”. Haha, alltså… Den gravida kroppen och allt som följer med den förvånar mig inte längre. Klart jag har magsmärtor av förstoppning…

    Så var det dags att ta fram ultraljudsmanicken och titta. Jag kunde knappt andas, bad till högre makter att hon skulle hitta ett pickande hjärta. Efter någon sekund säger hon högt: ”Vill pappa kanske komma och titta?” (Jocke satt på en stol bakom mig). Nej, då brast det. Att någon kallade Jocke för pappa redan nu<3 Hon vinklade skärmen mot oss och visade lilla fostret och det minsta lilla hjärta jag någonsin sett, pulserande precis som det ska. Jocke tog min hand och jag bara grät och grät. Där ligger vår bebis. Tårarna bara rinner nu när jag skriver det här… Det var så overkligt. Allt såg normalt ut och fostret (som nu inte längre är ett embryo!) var 2,2 cm långt. Som två ärtor, eller en räka. Lilla räkan!! Vid det här tillfället skakade jag ännu mer, men det gick att kontrollera. Hon kollade så att resten av livmodern och äggstockarna såg bra ut, fotade till min journal och lät Jocke både fota och filma bebisen på skärmen.

    *

    När vi gick därifrån var vi som två urvridna trasor. Den här pärsen alltså… Vi låg i soffan resten av dagen, helt oförmögna att orka göra något annat. Så tacksamma över att bebisen mådde bra men TOTALT slut som artister. Det var som att all energi vi någonsin haft var puts väck.

    För min del gjorde det här ultraljudet att det känns mer abstrakt än tidigare. Att kissa på en sticka och få resultatet ”gravid” kunde jag ta in på ett annat sätt. Nu har jag sett med mina egna ögon att jag har ett foster med ett eget, livslevande hjärta i min mage. Det är för mycket science fiction för att jag ska kunna ta in det. För Jocke blev det däremot verkligt på riktigt nu efter att ha sett den lilla krabaten.

    Förutom att jag fortfarande har helvetesvärk i skallen så mår jag relativt bra rent gravidmässigt, så jag antar att jag behöver några veckor till för att förstå vad som faktiskt växer i min mage…

    *

    Här hittar du alla inlägg från första trimestern.

  • ▹ Min graviditet

    Hemligt gravid: blogginlägg från 28 juli (ca v12)

    Innan jag gick ut med att vi väntar barn skrev jag en hemlig dagbok i min gamla blogg med inlägg ämnade att publiceras när allt var offentligt. I det här inlägget har jag varit gravid i ungefär 12 veckor och vi har ännu inte gjort kub-testet och fått se att bebisen mår bra. Det blev väldigt märkbart hur mitt liv och min kropp förändras under en graviditet vilket jag hade lite svårt att acceptera i början.

    *

    Det här inlägget är från 28 juli 2019.

    Jag förstod aldrig vilken känslomässig berg- och dalbana en graviditet är. Jag blir nästan lite skamsen över hur jag bagatelliserade en graviditet innan jag själv blev gravid. Som om det bara var att plussa på testet, må lite illa i 12 veckor, se bebisen på kub, invänta magen, se bebisen igen vid RUL, invänta förlossning. Hela tiden leva sitt liv som vanligt, men med en växande mage. Klart! Ungefär. Nej, snälla rara… Hur naiv kan en människa vara.

    Hur mycket oro kan rymmas i en gravid kvinnas tankar under 24 timmar? Tydligen en hel del. Jag är inte särskilt orolig över mat och dryck, jag vet hur liten risken är att bli sjuk när livsmedel är fräscha och jag samtidigt sköter min hygien. Men däremot sådant som jag inte kan påverka… Jag är en orolig själ och tänker hela tiden ”om jag åtminstone har en viss tanke på att det kan gå åt skogen så behöver jag inte bli förkrossad om det gör det”. Så svårt att tillåta mig själv att njuta och faktiskt våga TRO att det kommer bli bra. Att vi kommer bli föräldrar i februari.

    Det märkliga är att vara gravid är SÅ stort för mig, men det finns inte riktigt någon som jag kan dela alla känslor och tankar med förutom Jocke. Med all respekt så är det dock inte samma sak att prata med sin man som att prata med någon som går igenom exakt samma sak. Det är inte i hans mage som bebisen växer, det är inte hans kropp som förändras, hans hormoner som studsar åt höger och vänster. Han kan – egentligen – leva sitt liv precis som vanligt ända till förlossningen. Äta vad han vill, gå ut och festa, träna utan problem. Jag vet att hans liv förändrades i samma sekund som vi såg det positiva graviditetstestet, han läser i gravidböcker om vad vi kan förvänta oss och han vill hela tiden vara nära magen. Han gör sitt bästa för att förstå och finns där för minsta lilla som jag ber om. Så det jag menar är inte att han är nonchalant inför det faktum att jag är gravid, utan bara att jag önskar jag hade någon annan gravid kvinna att dela alla tankar och känslor som kanske bara en annan gravid förstår.

    Jag vågar fortfarande inte tro fullt ut på att det är en levande bebis i magen. En frisk bebis. Jag fungerar så, är mer av en katastroftänkare och dömer hellre än friar. Jocke blir galen på mig. Tycker jag är onödigt negativ. Men jag ser det som ett skyddsnät. Jag vet hur förkrossad jag skulle bli om bebisen inte lever eller om den är allvarligt sjuk. Att inte tillåta mig själv sväva iväg i bebistankar är ett sätt att skydda mig själv på. Om några dagar ska vi iväg på kub-test, jag håller på att gå sönder av oro.

  • ▹ Min graviditet

    Hemligt gravid: från 3 juli – Inskrivning! (ca v8)

    Innan jag gick ut med att vi väntar barn skrev jag en hemlig dagbok i min gamla blogg med inlägg ämnade att publiceras när allt var offentligt. För min del hjälpte det otroligt mycket att ta del av andras blogginlägg som inte handlade om ett perfekt skimmer under graviditeten. Därför är det även viktigt för mig att dela med mig, både eftersom jag själv mår bättre av det men också för att andra som är i samma sits inte ska känna sig onormala eller ensamma i sina känslor.

    Det här inlägget är från 3 juli 2019.

    Nu är det betydligt mer verkligt! Idag var vi hos barnmorskan för första gången. Det kändes lite som första skoldagen, nästan lite högtidligt, när vi gick hemifrån hand i hand. Tittade på varandra och ba ”iih!!” – ni vet känslan.

    Det var såå nervöst att gå in i väntrummet. Det satt säkert 5-6 sällskap där och jag tittade snabbt runt för att se om det var någon jag kände. Stora magar, små magar, barn… Det kändes som att alla såg att vi var totala blåbär och hade noll koll, men jag förmodar att ingen egentligen brydde sig.

    Det första vi gjorde var att gå in i ett rum och ta blodprov (ett superlitet stick i fingret, så ingen blodgivarprocedur direkt) för att titta på blodsockret och något mer som jag glömt bort. Barnmorskan tog även blodtryck på båda armarna och blodtrycket visade sig vara normalt. Kände mig konstigt nog lite mallig för Jocke när han satt och lyssnade på hur alla provresultat visade normala värden, HAHA.

    Sen fick jag gå till toaletten i väntrummet och kissa i en kopp för att undersöka äggvita (och i så fall potentiell infektion i njurarna), kändes lite halvmärkligt att gå förbi andra människor med min kisskopp i handen, men jag tänkte att alla som är där hade säkert gjort samma sak tidigare.

    Sedan skulle vi gå vidare in i nästa rum där resterande inskrivning skulle ske. Jag var lite rörd under hela samtalet, tänk att vi är på inskrivning för att vi väntar barn! Kändes så övermäktigt på något sätt. Hade jag slappnat av lite mer hade jag suttit och gråtit lite lätt under hela samtalet, men jag fokuserade och försökte ta in all information.

    Första besöket hos BVC är mestadels till för den gravida, så mycket fokus låg på min hälsa och mitt mående. Saker som togs upp var till exempel mina tidigare ätstörningar och historiken av stroke i min familj. Just dessa två saker var lite mer relevant att hålla koll än andra, tyckte barnmorskan.

    När man är gravid har man per se en något högre risk för blodproppar och eftersom jag redan är i riskzonen så ville barnmorskan följa upp det lite mer. Så nästa vecka ska jag till läkaren och ta några tester för att se hur stor risken faktiskt är. Jag gillade verkligen det här besöket, det kändes som att allt jag tog upp och var orolig över hade hon ett svar på och ville åtgärda så snart som möjligt.

    *

    Efter besöket gick vi till Täby C och köpte med oss lunch hem. Så pirrigt att sitta och prata om besöket och för Jocke kändes det betydligt mer verkligt nu. Vi fick med oss en bok ”Vänta barn” som han satt och högläste ur och la till egna kommentarer. Det var så mysigt. Jag har alltid vetat att Jocke skulle bli känslomässigt involverad i graviditeten tidigt, trots att det inte finns något konkret att ta på och att han har haft lite svårare än jag att greppa att jag faktiskt är gravid. Jag menar, det känns fortfarande som att jag har missat mensen och är lite svullen… Och illamående… Och känslosam… Men han har verkligen behandlat mig som en prinsessa från dag 1 och kan nästan bli lite för gullig. Typ påpeka att jag måste vara riktigt försiktig när jag kör bil eftersom jag ska bli mamma. Hehe. Men mestadels vill han bara vara nära magen, typ ha handen på den när vi ser på tv eller gosa med den på morgnarna. Jag ÄLSKAR det. Trodde innan jag blev gravid att jag skulle tycka sånt var jobbigt, men nej – det är det mysigaste någonsin.

  • ▹ Min graviditet

    Första trimestern, del 2: v8-13

    Lite oklart när första trimestern slutar och andra trimestern tar vid, men vi kör på vecka 13. Vill ni läsa om de första veckorna i första trimestern har jag bloggat om dem här: Första trimestern, del 1: v3-7.

    Vecka 8:

    Mitt mående: Mådde väldigt upp och ner. Illamåendet kom och gick, molvärk i livmodern då och då men framförallt började jag känna mig nedstämd. Jag oroade mig mer än tidigare över risken för missfall och känslan av att inte ha kontroll och bara flyta med var väldigt jobbig.

    Äcklas av: Godis och glass, inget sött tack!

    Några cravings?: Snabbnudlar med smak, ni vet för typ 3 kr? SÅ JÄVLA GOTT. Har inte ätit det på typ 20 år, haha! Salt sushi och ketchup (inte tillsammans, dock…) var jag också sugen på.

    Händelser: Vi hade vårt inskrivningssamtal hos barnmorskan den här veckan, det kändes så himla stort. Var rörd under hela samtalet och fick faktiskt anstränga mig för att inte börja gråta av hur överväldigande det kändes att sitta och prata om VÅRT BARN.

    Vi började också förbereda ”presenterna” (berättar mer sen hur vi gjorde!) till våra familjer, det kändes så himla pirrigt och härligt att få dela nyheten med dem. Jag kunde börja gråta av tanken på att se mammas och pappas reaktion, hehe… 🙂

    Det var också den här veckan, på söndagen, som jag misstänkte missfall och vi åkte in till gynakuten. Har skrivit ett separat inlägg om det då jag VET hur många i min närhet som känt oron och även varit med om det. Tycker det är på tiden att vi vågar prata om det mer än vi har gjort hittills. Nu fick vi ett positivt besked, men det är viktigt att inte låtsas som att alla går igenom en graviditet utan oro eller rädsla.

    Träning: Enligt SATS-appen tränade jag två gånger den här veckan. Har inte nämnt något om träning i min dagbok, så antar att det fanns annat att fokusera på helt enkelt.

    Hahaha!

    Vecka 9

    Mående: Haft stora problem med nacke och rygg med huvudvärk och illamående som följd. Var riktigt deppig i princip hela veckan, kände mig som ensammast i världen i min graviditet och hade ingen att prata med.

    Äcklas av: Inget särskilt, verkar det som!

    Några cravings?: Ljust bröd med smör och lite salt, mmm vad gott.

    Händelser: Vi berättade för alla föräldrar! <3 Jag beställde hem några höstkläder i storlek större inför vad som komma skall.

    Träning: Enligt SATS-appen två gånger, men inget jag noterade i dagboken denna vecka heller.

    Vecka 10

    Mående: Kände mig i princip som vanligt, förutom att jag är svullen om magen och tycker mig se höggravid ut på kvällen på grund av det. Men annars känner jag ingenting av graviditeten. Spökveckor på g?

    Äcklas av: Inget!

    Några cravings?: Vin! Haha. Antar att det här var när sommaren började komma igång på riktigt och vi satt ute på terrassen, ibland själva ibland med gäster, och alla drack vin i kvällssolen. Så egentligen mer stämningen än själva smaken.

    Händelser: Är ÖVERTYGAD om att vi väntar en pojke. Fick rota i mammas garderob och fick med mig två kassar med kläder hem, mycket fina baskläder som blir perfekt när jag inte vill ha tajta blusar eller små linnen. Nyser dagligen numera (det fortsatte jag btw göra i typ fem veckor till, haha).

    Träning: Jag kände mig i princip som vanligt och hade mer energi, så denna vecka tränade jag hela fem gånger. Kände mig stark på gymmet och verkligen som mig själv för en gångs skull.

    Vecka 11

    Mående: Började oroa mig för om bebisen mådde bra eller inte, eftersom allt kändes som vanligt. Gick och väntade på KUB och ville bara få SVAR! Fick ryggskott deluxe och mådde skit, var verkligen orörlig i någon vecka.

    Äcklas av: För mycket fett, typ steksmör. Uuuuuusch.

    Några cravings?: Räkor, torsk, löjrom, te och salta snacks var jag ständigt sugen på…

    Händelser: Jocke och jag firade tre år! <3

    Eftersom vi skulle resa till Spanien om någon vecka och magen bara skulle växa så passade jag på att rensa heeela garderoben. Drog ut allt från sommarkläder till kläder som jag inte skulle kunna ha under graviditeten. Så skönt att bara ha plagg som jag kan HA nu! (Jag har såklart sparat alla kläder, de ligger bara undanplockade.)

    Träning: 1 gång. Kunde ju knappt röra mig pga ryggskottet, haha!

    Vecka 12/vecka 13

    Mående: Den här veckan skulle vi äntligen få göra KUB och jag var orolig utan dess like. En dag vaknade jag upp och kände i hela kroppen att något var fel med bebisen. Började bli trött igen och behövde vila mer än vanligt.

    Äcklas av: Allt onyttigt. Ville bara äta nyttiga grejer.

    Några cravings?: Rågkrusar med smör och salt skinka.

    Händelser: BM ringde och sa att jag hade låga järnvärden, så det kan vara anledningen till att jag var så trött.

    Dagen innan kub låg jag o soffan och sträckkollade Love Island UK. Det var det enda jag mäktade med. Var så orolig och det kröp innanför skinnet på mig, så jag behövde något som distraherade mig i väntan på att dagen skulle gå. Vi gjorde KUB sista dagen på vecka 12 och det var det häftigaste jag sett. En liten bebis som sprattlade, vinkade, sparkade och liksom… RÖRDE PÅ SIG. BEBISEN RÖRDE PÅ SIG. Det var så häftigt och storslaget att jag knappt kunde andas när jag låg där på britsen. Och vi fick även beskedet att vi hade 1:20 000 risk, dvs den lägsta som går att få. Efter det tvingade jag mig själv att sluta oroa mig och börja njuta. Vi blev också framflyttade fyra dagar, så egentligen var vi i vecka 13 nu!

    Träning: Fyra tillfällen, har inte skrivit något särskilt i dagboken så jag antar att det var som vanligt helt enkelt 🙂

  • ▹ Min graviditet

    Första trimestern, del 1: Vecka 3-7

    När jag blev gravid letade jag frenetiskt efter blogginlägg och andras upplevelser, känslor och tankar under första trimestern. Jag hittade inte så mycket, de flesta (inklusive jag själv) vill kanske hålla graviditeten lite hemlig innan de största riskerna är över.

    Vecka 1 + 2 är man ju egentligen inte gravid. Det förstod jag först för några år sedan, haha. Vecka 1 startar ju på sista mensens första dag, vilket för mig var i New York (lagom kul…). De flesta har ägglossning någon gång 2 veckor efter mensens första dag och då sker ju också befruktningen. Så när man blir gravid är man redan i vecka 3, trots att det är embryots vecka 1.

    Tänkte dela med mig av hur de första veckorna var för mig. 

    (Cirka) vecka 4

    Enligt flera gravidappar plussade jag på vecka 4 + 0. Så antar att jag gick in i vecka 5 dagen efter..? Så svårt att veta hur jag ska räkna. De första dagarna efter att jag hade plussat var jag helt rabiat gällande att ta reda på information. Jag var så nervös för missfall att jag inte kunde tänka på annat. Personligen blir jag lugn av att ta del av så mycket information som möjligt, så jag ville läsa allt från solskenshistorier till jobbiga missfall. ALLT.

    Mående: Hade väldigt ont i magen (som mensvärk) och var livrädd för att vakna med blod i trosorna. Dessutom började mitt bäcken att knaka typ varje gång jag reste mig upp, så märkligt. Var ganska trött, så jag kunde skylla på att jag var bakis om någon undrade varför jag såg så sliten ut, haha. Snart kom även huvudvärken från helvetet, vet inte om det beror på graviditeten eller att jag slutade tvärt att dricka mycket koffein.

    Händelser: Vi var på middag hos mamma och Per och vi ville behålla nyheten i ett par veckor till och höll således tyst. Väldigt svårt att försöka maskera att jag inte drack ens en klunk av deras årgångschampagne som de bjöd på… Även om jag visste att ett halvt glas champagne i praktiken inte skulle skada embryot så kändes det fel. Tror de anade något, men de frågade iaf inte.

    Äcklas av: Fet mat!

    Träning: Enligt SATS-appen tränade jag fyra gånger den här veckan, men jag orkade inte så mycket och efter några set var jag helt slut. Körde mest styrketräning och började fundera på hur jag skulle träna förebyggande för att förenkla graviditeten och tiden efter.

    Cravings: Inga än så länge.

    Vecka 5

    Mående: Den initiala chocken har lagt sig och jag mådde fortfarande ganska bra, men var helt otroligt trött och hade svårt att få i mig något till frukost. Vissa kvällar orkade jag bara ligga i soffan, att resa sig var SÅ ansträngande.

    Här började också gravidhormonerna kicka in. Jag grät när Thailand gjorde mål mot Sverige och när deras förbundskapten reagerade så starkt av lycka.

    Insåg ganska snabbt att jag behövde äta mycket fiber då ”gravidmage” inte var en myt, haha. Åt sushi till lunch en dag och fick panik. VET ju att det är OK att äta nygjord sushi, men mådde ändå lite dåligt över det.

    Händelser: På lördagen skulle jag ha dagsfest för ett dussin tjejer. Hade bestämt mig för att berätta för Amanda och Therese innan resten kom och jag var helt pirrig innan. De blev så himla glada, skrek och grät och det var så fint att de blev lika lyckliga som jag. <3 Under festen gick jag runt med ett vinglas hela tiden, hade hällt upp en flaska alkoholfritt vin i en karaff i kylen som jag gick och tog från. Råkade ta Alex glas vid ett tillfälle och SPRANG till köket för att spotta ut vinet. Jessica tittade på mig och jag ba ”DET VAR EN FLUGA I”, haha. Vad gör man inte…

    Veckan efter var det ju också midsommar. Jag sa till Angela några dagar innan att jag kommer ducka alkoholen och det var inga konstigheter. Men att inte ens ta ett glas är rätt olikt mig, så jag tror många anade något. Särskilt när jag var helt slut på eftermiddagen och behövde ta en timmes tupplur, haha.

    När jag åt middag behövde jag ofta ”vila magen” ett litet tag. Kunde äta 1/3 av maten, ligga ner lite, sen äta upp resten.

    Äcklas av: Mat överlag! Kunde dock bli akuthungrig och känna ett sug i magen, men visste inte vad jag var sugen på/kunde äta.

    Träning: Tränade lite lätt styrka och mådde så bra av det. Orkade inte mycket, men de tillfällen jag var på gymmet kände jag mig så välmående och stark.

    Cravings: Fryspizza från ICA med mozzarella och pesto… Mmm. Gjorde ofta smoothie till frukost eftersom det var lättast att få ner. Och ISKAFFE! Varmt kaffe lockade inte alls.

    Dagboksanteckningar:

    ”Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Är helt slut. Mått illa idag, skulle jag ge det ett försök skulle jag spy utan problem.”

    ”Idag är jag inte kaxig. Mådde bra, inte ens illa, fram till lunch. Men fick galet ont i magmunnen efter lunch, som magkatarr, och fick åka hem. Köpt omeprazol.”

    ”Vaknade imorse och tyckte vår gröna växt luktade så JÄVLA mycket jord att jag fick panik. Den måste bort.”

    Vecka 6

    Graviditeten: Det är ett litet blåbär där inne och under den här veckan börjar hjärtat slå om allt går som det ska. Så mysigt. Men så läskigt…

    Mående: Vissa morgnar var riktigt jobbiga. Vaknade dagen efter midsommar och kändes mig SÅ bakis. Men vissa dagar kände jag mig nästan som vanligt vilket oroade mig. Inga tecken = kan vara tecken på missfall, hade jag läst. Blev såklart superorolig så fort jag mådde bra och nästan längtade efter att bli illamående eller supertrött.

    Var också väldigt känslosam. Började fundera en hel del på min roll som förälder, att vi ska bli en familj. Hur vill jag att vår familj ska vara och hur ska vår lilla treenighet förhålla oss till att jag har skilda föräldrar osv? Sånt som egentligen bara gav mig skuldkänslor. Suck.

    Jag låg bredvid när Jocke såg ett avsnitt av Game of Thrones där en kvinna blev dubbad till riddare, då låg jag och grät i Jockes knä. Kunde se en söt hund i en reklamfilm och tårarna bara forsade. Började också bli lite nojig över att föda barn i februari; kallt, mörkt, isolerat. Kommer jag bli deppig? Är ärligt talat lite orolig över det eftersom jag vanligtvis inte mår toppen under vintern. Men förhoppningsvis är jag i en lycklig bebisbubbla och får sova då och då.

    Äcklas av: Lukter var jobbigt, särskilt Jockes snus… Jävlar vad det luktade. Alla lukter i kollektivtrafiken, fick byta plats flera ggr för att undvika att må illa. Choklad och godis, usch. Jag som vanligtvis är en rejäl godisråtta.

    Träning: Orkade lite mer nu, men det är verkligen från dag till dag. Körde ett högintensivt spinningpass och blev helt överväldigad där i den mörka spinningsalen. Tårarna brände bakom ögonlocken vid flera tillfällen. Var så tacksam över att jag orkade träna, haha. Mot slutet av veckan orkade jag träna tung styrka, kände mig oövervinnerlig.

    Dagboksanteckningar:

    ”Jocke är så jävla fin, han kollar hela tiden i preglife-appen för att se vad som sker med blåbäret och i min kropp.”

    ”Mådde svinbra imorse och blev orolig över mf. Men tog 30 min och sen ville jag bara spy, åt inte ens upp frukosten.”

    ”Hela tiden en känsla av att vilja prutta, vad fan är det för gravidmage man fått egentligen?”

    Cravings: Stekt falukorv med makaroner, det äter jag aldrig. Jocke fick en chock, haha. Iskaffe och skaldjur, mmm.

    Vecka 7

    Graviditeten: Nu har Frasse blivit lika stort som ett stort hallon! <3 (Frasse blev arbetsnamnet ganska fort.) Embryot är ungefär 1 cm från huvud till stjärt och ögon, öron och näsborrar har bildats. De flesta inre organ har fått sin grundläggande form som hjärta, hjärna, lungor och njurar. Hjärtats kapacitet har förbättrats. Skelett i armar och ben hårdnar och lederna i kroppen börjar bildas. HELT OTROLIGT att detta sker i min livmoder?!!!

    Mående: Har börjat må bättre men blir fortfarande illamående till och från. Försöker äta lite ungefär varannan timme och även dricka 1-2 kaffe om dagen för att inte säcka ihop totalt.

    Äcklas av: Fortfarande lukter!

    Händelser: Vi berättade för Jeppe! Så himla kul. Vi hade lagt en kanelbulle i ugnen och när han gick förbi såg han, men kopplade först efter lite hjälp hehe… Han blev så glad och det enda vi pratade om resten av kvällen var bebisen.

    Träning: Tränade spinning i början av veckan och var HELT slut efteråt, låg i soffan resten av dagen trots kanonfint väder.

  • ▹ Min graviditet

    När vi plussade (!)

    Det här inlägget skrev jag för ganska många veckor sedan men har haft det som ett utkast i min gamla blogg (var livrädd för att något datorgeni skulle kunna se att jag skrev om graviditet i utkasten, haha – paranoid much!?). Det var verkligen en så märklig och overklig känsla. När jag gick ut med att vi väntar barn var det flera som frågade hur jag berättade det för Jocke. Vi kanske gjorde det på ett annorlunda sätt, jag vet inte? Men om ni läser får ni veta! 🙂

    Så här gick det till när vi plussade:

    Jag vaknade vid tre på fredagsmorgonen och behövde kissa, men ville inte väcka Jocke och göra det så tidigt. Som jag skrev tidigare så trodde jag att man var tvungen att använda morgonurinen… Han ville verkligen vara med och ta del av resultatet, så att jag skulle göra det i smyg fanns inte på kartan. Ska tilläggas att när jag har ”tänkt” på den här stunden (det gör man väl ändå någon gång i livet?) så har jag hela tiden tänkt att jag är själv och kommer att överraska min man. Har t o m skrivit tipsartiklar om det, haha. Men en sån här grej är inte direkt något man bråkar om, så när Jocke ville att vi skulle se resultatet samtidigt den dagen vi faktiskt börjar testa oss så var det ingenting att diskutera såklart.

    Somnade i alla fall om till sjutiden och då gick det inte längre. Väckte honom, gick på toaletten och kissade i en kopp. De senaste dagarna hade övertygelsen om att jag var gravid växt sig starkare, men när jag satt på toaletten kom jag på att… Tänk om jag inte är gravid? Det finns ju en sån risk. Vad gör jag då? Jag ÄR ju gravid? Det var så jag kände, haha.

    Stoppade ner stickan i 20 sekunder, satte på locket och gick tillbaka till sängen. Redan när jag satte på locket såg jag ett litet extrastreck bildas, men ville inte säga något till Jocke… Istället nästan slängde jag testet vid fotändan och kurade ihop mig intill honom medan mobilen räknade ner från tre minuter. Låg helt tysta och bara höll om varandra. Jag funderade över om det där strecket hade kunnat försvinna igen, för annars ÄR JAG JU GRAVID. Herregud, är jag gravid?

    Och så gick alarmet. Ett nästan skrikande blått streck i gravidrutan.

    EH

    Åh HERREGUD

    Det stunden? Var… chock. Glädje. Förvåning. Rädsla. Lycka. Tusen känslor. Och så googlade vi ”vad gör man vid positivt gravtest” och ringde till barnmorskan direkt, haha! Sen laddade vi ner säkert fem-sex appar och började läsa på.

    Rädslan över missfall och att något skulle vara fel på barnet kom några timmar senare, när den initiala chocken hade lagt sig. Men det får bli i nästa blogginlägg.

  • ▹ Min graviditet

    Gravidsymptom + dagarna innan vi plussade

    Tycker det är så mysigt att läsa när andra plussade och fick reda på att de var gravida, så tänkte att jag också delar med mig av det.

    Att fatta beslutet ”vi vill ha barn”

    Dagen efter Jocke friade i New York började vi diskutera bröllop och när vi ville gifta oss. Att gifta oss nästa år (2020) skulle vara svårt rent ekonomiskt, vi har precis köpt en lägenhet + en herrans massa inredning. Dessutom har vi fem (!) familjemedlemmar som fyller jämnt nästa år, så det blir svårt att hitta ett bra datum. Och till råga på allt så är 2020 ett ”bra” år rent visuellt, så en hel del är redan uppbokat och vi vill helst inte kompromissa allt för mycket. Med alla dessa parametrar i tankarna så visste vi också att vi ville försöka skaffa barn snart och att det kan ta tid. Så det fanns ju en risk i att gifta oss nästa år och börja försöka med barnverkstaden först därefter. Det var egentligen inget stort beslut, snarare väldigt enkelt. Vi ville satsa på bebis först och hålla alla tummar och tår för att det skulle gå så bra som möjligt. Man vet ju aldrig. Och så bröllop året därpå.

    När vi kom hem från New York levde vi som nykära, om man säger så. Vi hade bestämt oss för att vi ville skaffa barn och bara det var en riktigt mysig känsla. Att vi var redo! Shit, vad spännande.

    Symptom på graviditet – när jag började ana att jag var gravid

    Eftersom jag visste att vi hade prickat in ägglossningen (och innan… och efter…) så var jag kanske lite mer uppmärksam på vissa symptom. Samtidigt ville jag inte bli besviken om det inte skulle bli något, det är ju inte ovanligt att det tar lite tid att bli gravid. Jag följde en barnmorskas råd: ”Lev livet som vanligt tills du får det bekräftat att du är gravid”.

    Men ungefär en vecka innan beräknad mens började jag få molande värk i nedre delen av magen och ömma bröst. Illamåendet kom och gick men just illamående är inte ovanligt för att vara jag, oavsett när i menscykeln jag är.

    Några dagar innan jag plussade var jag ensam hemma och hade planerat att äta salmalax med sojabönor. Bara tanken på att äta fet lax fick det att vänta sig i magen på mig, men som sagt – ibland mår jag illa av viss mat, så jag blev lite irriterad på mig själv och åt upp den ändå.

    Några dagar innan…

    På torsdagen var vi lediga, det var nationaldag. Vi låg bara i solen på terrassen, åt glass och drack iskallt rosévin. Som inte alls smakade gott, minns jag… Jag hade som sagt haft mensvärk i flera dagar, vanligtvis får jag rejält ont typ två dagar innan mens men den här gången var det utdraget. Dessutom hade mina bröst blivit gigantiska. På morgonen hade jag fått mjölkiga flytningar och läste att det kunde vara ett tecken på att man är gravid. Fick samtidigt en rejält aggressiv svamp och när jag googlade fick jag reda på att det OCKSÅ var ett symtom. Men ALLA dessa saker kan både vara symptom på graviditet men också ett tecken på att mensen är på väg, så jag kunde ju inte vara säker, även om jag hade en känsla i kroppen att nog fan är jag gravid.

    Eftersom jag väntade min mens på söndagen hade vi bestämt oss för att invänta den och skulle mensen inte komma så skulle jag testa mig på måndagen eller tisdagen. Men vi hade planer under helgen som skulle involvera alkohol och jag ville inte dricka IFALL jag var gravid. Även om embryot i magen inte tar av mammans näring så här tidigt och således inte skulle påverkas, så kändes det fel.

    Så på torsdagskvällen köpte jag ett ”tidigt graviditetstest” när vi handlade middag och så bestämde vi oss för att testa på fredagsmorgonen. Jag hade fått för mig att man skulle testa med morgonkisset, men läste sedan att just första kisseriet för dagen kan innehålla lite olika slaggprodukter så för att vara säker är det bäst att utesluta just den. Hur som helst…

    Ganska långt inlägg va? Vi kör plusseriet i nästa inlägg! 🙂