• ▹ Min graviditet

    Min förlossningsberättelse – del 3 av 3

    Här finns del 1 och del 2. I det här inlägget delar jag med mig av hur jag upplevde smärtan. Om du tycker det känns jobbigt så råder jag dig att inte läsa!

    Det tog cirka 15 minuter innan den fick full verkan men bara efter några få minuter öppnade jag ögonen för första gången på länge. Det var ljusare i rummet, jag kunde se ansiktena på personalen som var på plats och jag kände Jockes pussar igen. Jag blev lycklig av att se solen, har alltid gillat när natten går över till dag – och nu kände jag att det här blir bra!

    Jag fick en liten paus och kunde andas mellan värkarna. Och! Jag kunde äntligen sitta på den där pilatesbollen som jag haft såna förväntningar på. Jocke filmade, fotade och frågade hur jag mådde. Jag sa att det kändes helt okej, att jag njöt av solen. Eftersom jag rörde på mig så mycket hade barnmorskan svårt att sätta CTG:n så att den fångade Frans puls, men jag var aldrig orolig ärligt talat.

    Kl. 10:19 bad de mig att sätta mig på pallen och Jocke satte sig bakom mig. Jag minns inte om det var nu eller senare men någonstans här sa de att jag var helt öppen, 10 cm! Chockat frågade jag ”Är jag förbi dom där taggarna!?” och Jeanette nickar. YES! Var SÅ orolig för skedet mellan 7-8 cm, men nu var det ju över! Jag tänkte att det äntligen var dags, fick massor av energi av tanken på att vi snart skulle få träffa vår son och blev taggad. Men nej, ingen bebis kom.

    De bad mig byta position igen, nu halvställde jag mig återigen på sängen, och jag frågade när de tror att det är dags, men ingen svarade på det. Nähä… Fick en till dos med epidural då jag började känna värkarna igen och jag fick panik – ville aldrig tillbaka till hur det kändes efter badet. Jocke servade med Celsius, saft och dextrosol.

    Tio minuter senare frågade de när jag kissade senast och jag sa lite skamset ”i badet…” varpå de gav varandra en blick och bestämde sig för att tömma mig på urin. Nästan en halv liter urin, LOL. ”Klart du hade ont!”, sa en barnmorska – men jag kände ingen skillnad på värkarna efteråt.

    Jag fick veta att trots att jag var helt öppen måste bebisen komma längre ner innan det var dags att krysta. Jag stod på knä med överkroppen mot sängkanten, jag låg på sidan (hatade det), satt på pallen igen, låg på rygg i sängen. Kände mig väldigt trygg med att ha både Jeanette och Jocke där, även om värkarna gjorde ont så drabbades jag inte längre av panik.

    Kl. 11:40 satte jag mig på pallen återigen och de bad mig krysta. Det gjorde ont och jag blundade hela tiden, men förstod/hörde att det var lite rörelse i rummet och jag tänkte att nu var det dags. Ingen sa något och jag blev lite orolig, jag hade ju skrivit i mitt brev att det är viktigt för mig att få information. Vad händer? Eftersom det var tyst men ändå full action (upplevde jag det) var jag orolig för att de höll på med något jag inte skulle tycka om, så jag sa högt ”OM NI SKA KLIPPA MIG MÅSTE NI SÄGA DET OCH JAG VILL BLI BEDÖVAD”. Fick till svar att de klipper ytterst sällan och att de inte planerade att klippa nu. Några minuter senare fick jag värkstimulerande dropp. Värkarna var fortfarande täta, men de var inte så effektiva.

    De frågade hur jag ville föda. Jag svarade att jag egentligen inte brydde mig, jag ville föda i den ställning som gynnade Frans och mig bäst. Guida mig bara! Jag var så trött nu och orkade inte fatta fler beslut eller fundera på när jag skulle göra vad, berätta vad jag ska göra bara.

    Från cirka 11:50 till 12:30 var det KRYST KRYST KRYST som gällde. Jag skrek. Vrålade. Gormade. Skrek ”UUUUUT”, ”NEEEER”, ”VAFAAAAN”, haha. Tyckte inte att mina kraftfulla krystningar gav något, men det gjorde det ju. Men jag förstod bara inte NÄR jag skulle krysta och bad personalen att säga åt mig när det var dags, men fick hela tiden höra ”Din kropp vet vad den ska göra”. Nej, om den visste det hade jag ju inte frågat… Jag var livrädd för att spricka eller få en förlossningsskada och det var ju just därför jag ville ha guidning. Samtidigt kände jag varma handdukar mot underlivet och hur de smörjde med mandelolja, det var SÅ skönt och lindrande.

    Var så bedövad OCH fick täta värkar, så när var toppen egentligen? Upplevde inte alls den där URKVINNAN som andra pratar om. Bara ett enormt tryck neråt men också mot ländryggen och i ljumskarna. Jeanette la handen på min mage, på toppen av livmodern, för att känna när jag fick en värk och därmed kunna ge mig en hint när jag skulle andas lustgas och sedan krysta.

    Smärtan var intensiv och jag spände kroppen i en båge varje gång, minns att de hela tiden var på mig om att trycka NER rumpan i sängen, gå ihop som en crunch och trycka som om jag bajsade. De sa åt mig att använda all energi åt att krysta, inte åt att skrika. Det var ju omöjligt, jag behövde vråla, haha. Men det var ju inte så här jag hade tänkt mig att förlossningen skulle gå till…

    Så plötsligt frågade de Jocke om han ville känna på Frans huvud. Han sa nej, hehe. Jag däremot, jag ville absolut känna. Det var slemmigt. Mycket hår. Jag grät. Snart. Snart skulle vår son äntligen vara här.

    Jag kände inte när huvudet krystades ut, även om jag förstod att det bara var en till värk innan hans kropp skulle följa med. Det kändes som en slemmig säl som bara ramlade ur mig, haha. En sekund senare hörde vi honom skrika och jag bara grät. Jocke grät, kysste mig på pannan och vi var lite smått i chock. Totalt häpna över att rumdvarelsen som buffat på insidan av min mage nu var en människobebis, blodig och slemmig, PÅ min mage och skrek. Han var så jävla fin, helt perfekt.

    En del säger att smärtan från förlossningen försvinner direkt när barnet är ute, andra säger att det är som att kroppen inte förstår att barnet är ute för att det gör lika ont ett tag till. För min del försvann smärtan direkt när Frans var ute, jag kände ingenting. Äntligen var smärtan över.

    Med min son på bröstet bad de mig krysta lite lätt och moderkakan kom ut utan problem. Jag frågade säkert tre gånger om ALLT verkligen var ute nu, eller skulle jag behöva ”göra” något mer? Nej, allt var klart. NU kunde jag andas ut.

    Eftervården var inte alls så jobbig som jag hade ställt mig in på. Jag blev rejält bedövad och sydd några stygn, men jag låg bara och tittade på Frallan och pussades med Jocke.

    När barnmorskorna + läkare gått igenom moderkaka, mitt underliv, bristningar etc (det var en jädra undersökning, haha) släckte de ner och vi fick en bricka med smörgåsar. Jag var VRÅLHUNGRIG men den där fikabrickan var ju inte alls så speciell som folk snackade om. Blev faktiskt besviken, haha. Några timmar senare mättes och vägdes Frans och därefter fick Jocke gosa med honom medan jag tog en rejält efterlängtad dusch. Jag såg mig själv i spegeln, klappade på min mjuka, älskade mage och kände mig som världens starkaste människa. Jag klarade det.

  • ▹ Familj

    Första besöket på BVC, Frans första leende och Corona (igen)

    Igår var jag och sonen på vårt första besök på BVC. Hade ingen aning om detta: barnvagnen ska parkeras i hallen, skorna ska tas av, skötväska etc behövs INTE eftersom allt fanns där. Det innebar att jag såg ut som en packåsna när jag kom in eftersom jag inte ville lämna några värdesaker… Och jag trodde alla hade med sig sina saker in? Hur som helst.

    När vi kom innanför dörren vaknade Frans av ett skrikande barn och sedan var det tävling i vem som kunde låta högst ungefär. Samtidigt som jag försökte förstå vilka oskrivna regler som fanns försökte jag få med mig alla mina värdesaker (tog med mig handspriten som låg i dryckeshållaren i sista sekund, man vet aldrig vad föräldrar gör i Corona-tider), lugna Frallan, sparka av mig skorna och samtidigt behålla mitt eget lugn. Satte mig i väntrummet där en mamma med en cirka 3 år gammal dotter satt och kommenterade allt jag gjorde för hennes dotter. DET gjorde mig så stressad. Alltså det rann svett om mig. Slängde ner skötväskan, min handväska, hans cashmerefilt som jag inte vågade lämna i vagnen, min egen halsduk – och la Frans på mina lår. Tog fram en napp som han spottade ut på soffan (vågade inte ge honom den igen om den andra mamman skulle tycka jag var hemsk), och trots att han hade ätit för typ 15 minuter sen tänkte jag att det kanske bara var tutte som kunde rädda situationen. Samtidigt som den andra mamman satt och sa ”Han är nog hungrig, ge honom mat! Ja lilla gumman (till sin dotter), nu blev du lite rädd av bebisens skrik va?” och jag ville bara ge mamman en örfil. Käften! Ser du inte att jag har en tokliten bebis och att jag är überstressad och knappt vet vad jag gör?

    Jag drog iaf fram tutten och skulle precis ge Frans mat när min barnmorska kom och kallade oss. Hon hjälpte mig med all min packning (haha, så absurt så här i efterhand – nu har jag lärt mig att inte ta med mig alla prylar…) och jag följde efter henne med tutten i vädret och en skrikande unge i famnen. Sen var det skrik hela mötet med barnmorska + läkare och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde lugna mitt barn, som om de tittade på mig och tänkte ”Du är inte lämpad, först får du en förlossningsdepression och nu kan du inte trösta ditt barn?”.

    Det positiva var i alla fall att Frans har gått upp rejält i vikt, han har växt 5 cm (!) sen födseln och allt såg bra ut. Han fick komplimanger för att han redan var så stark i nacken, hehe. Då blev jag stolt!

    Till något annat allvarligt. Efter mitt inlägg igår känns det som att läget kring Corona har intensifierats på bara några timmar. Både Norge och Danmark har stängt skolor, SATS stänger samtliga gym i hela Norden i två veckor, flera stora ligor som NBA och SHL spelar sina matcher inför tomma läkare och USA hindrar flyg från Europa. Vi har fått ett Coronafall inom familjen och Jocke jobbar hemifrån resten av veckan, nästa vecka får vi se. Det går snabbt, detta. Igår beställde jag hem matvaror, lite Apoteksprodukter och sånt som är bra att ha hemma – bara för att! Man vet ju inte. Jag tror mörkerantalet för antalet smittade är enormt nu när man inte testar människor längre utan råder sjuka + de som träffat sjuka att vara hemma i karantän istället. För mig är det helt ofattbart att människor rasar över att gymmet är stängt, vilket jag sett flera göra på Instagram. Eller de som tycker att hockeyklubbarna överdriver när de stänger dörrarna för publiken. Nej, jag blir så irriterad nu.

    Jag är inte orolig för egen del utan det är Frallan jag tänker på. Jag skiter i att statistiken säger att det är ytterst få småbarn som blivit smittade, jag vill inte ens ha en vanlig förkylning på lillgrabben när han är så här liten. På Nyhetsmorgon sa en man att man TROR att Corona kan ”vara över” (så gott som) om ungefär en månad. Herregud vad jag hoppas han har rätt, när han sa det var det som att hela min kropp blev lugn. Så jag väljer att tro att våren blir en fin vår för oss alla, att vi kan njuta av EM i sommar och att vi kan socialisera som vanligt snart.

    Namnbyte till Skatteverket, kaffe, magdroppar, namnsdagsrosor och världens bästa bebis.

    Var orolig över att natten skulle vara kris och panik med tanke på hur det var igår, men nej – endast två uppvak krävdes och det är jag heeelt fine med just nu. Det spöregnar och snöar omlott just nu så en promenad är inte att tänka på. Jag kan inte ha Frans i armarna hela tiden, så jag lägger honom i babysittern, ”leker” med honom i babygymmet, har honom i nestet (fungerar i cirka 5 minuter hehe!) och just nu sover han i bärselen så jag får möjlighet att äta lunch.

    Under tiden har jag passat på att skapa album i Google Foto för att organisera och spara alla bilder på Frans. Vill såklart inte att några bilder försvinner, vilket är lätt om de bara finns på mobilen eller på en extern hårddisk. Apropå bilder så beställde vi våra dopinbjudningar igår! Jag har designat kortet själv i Photoshop, så är lite nervös över hur slutresultatet kommer bli, men det blir säkert bra. OCH!!!! Roligaste grejen någonsin: FRANS HAR SMILAT FÖR FÖRSTA GÅNGEN! Och självklart grät jag floder. Det skedde för några dagar sedan men igår log han tydligt och flera gånger. Åh lilla lilla Frallan!

  • ▹ Familj

    Corona, BVC och strömavbrott

    God morgon!

    Eller ja, klockan är kvart i elva så morgon och morgon… God förmiddag! Jag har precis fått i mig frukost efter att ha försökt sova ikapp ynglingens nattschema och nu försöker jag söva honom i en gungande babysitter. Går så där, men mina händer är lediga och då passar jag på att göra något jag tycker är roligt = blogga. En enda fördel med att vara föräldraledig när det är grått, kallt och VIRUSTIDER är att vi kan ligga i sängen fram till lunch om vi (jag) vill. Det finns ingen ”vi måste ta vara på solen idag” direkt.

    Kan vi prata lite om Coronaviruset? Jag känner mig oerhört kluven till hur jag ska förhålla mig kring allt. Å ena sidan tycker jag det är otroligt läskigt hur snabbt smittan sprids, jag kan vara ärlig och säga att jag inte gärna går i Täby C längre perioder eller träffar människor överhuvudtaget, hehe. Skulle helst se att Jocke jobbade hemifrån resten av vintern med, om man säger så. Igår satt jag och googlade på vad man behöver ha hemma om det sker en nationell kris, jag la t o m i massor av ”bra” varor i matkassen på Ica.se bara för att vara förberedd…

    Jag tror dock inte att det kommer ske någon massdöd till följd av Coronaviruset, däremot är jag övertygad om att det kommer få stora följder på annat sätt. Personal på sjukhus som träffat Coronasmittade och nu sätts i karantän kan ju inte ta hand om övriga sjuka. Blir antalet Coronasmittade som behöver intensivvård stort kommer övriga patienter att behöva vänta på vård/operationer, vad kommer att hända då? Hörde på nyheterna igår att SAS har bestämt (?) att sänka anställdas, inkl ledningens, löner med 20 % för att möta den fallande efterfrågan på flygresor. Det lär ske även i liknande branscher som t.ex. restaurangbranschen. Möter vi en ny finanskris? Är vi redan mitt i en?

    Så även om Coronaviruset eventuellt inte drabbar en själv i form av smitta så lär vi absolut drabbas på annat sätt… DET skrämmer mig. Och självklart alla övriga förkylningar, RS-virus och skit som kan slå hårt mot en bebis på 4 veckor. Skulle helst ha honom i skyddad karantän fram till maj, hehe.

    Jag känner lite att jag inte riktigt orkar tänka så långt. Tycker det är nog att ta hand om en spädis och bara fokusera på dag för dag. Ena delen av mig vill sätta på mig skyddslapparna och leta sommarklänningar, se fram emot kommande frisörbesök och gott vin. Andra delen ser en katastrof framför sig.

    Om ett par timmar ska vi på kontroll hos BVC, KUL! Älskar kontroller och att träffa experter som jag kan ställa tusen frågor till. Vi har dessvärre fått strömavbrott tillsammans med tusentals andra i Täby (internetdelar via mobilen) så jag hoppas elen kommer tillbaka lagom till att jag ska ta med mig bebis och vagn ner för 7:e våningen.

  • ▹ Min graviditet

    Min förlossningsberättelse – del 2

    Här kan ni läsa del 1.

    Klockan var cirka 06:30 när vi fick vårt rum. Jag kände mig, trots värkarna, lugn när jag fick veta att vi inte skulle byta plats något mer utan det är HÄR showen skulle äga rum!! Lugnet som spred sig gjorde att jag tackade ja till att testa ett varmt bad + lustgas istället för att gå direkt på epiduralen. Kroppen skakade fortfarande men så fort jag fick varmt vatten runt mig blev det bättre. GUD vad skönt, minns jag att jag kände. Mådde lite illa och bad om en papperskorg att kräkas i, hon skakade på huvudet och gav mig en spypåse. Såklart! Varför skulle jag kräkas i en papperskorg på ett sjukhus? Hehe.

    Kanske var det lite stressigt då ett personalbyte skulle ske vid 7, men när jag fick gasmasken över ansiktet satte barnmorskan masken åt fel håll. Jag höll den upp och ner och andades så djupt och profylax-igt jag bara kunde, men – det hjälpte ju inte! Jag låg där och kved, samtidigt som det skönt att ta fäste på något, dvs andningen.

    Vid sju kom ny personal in och jag sa lite lätt i panik att lustgasen inte alls hjälpte längre. De tittade förvånat på hur jag höll i masken och då fick jag äntligen hjälp, samtidigt höjde vi mängden lustgas en aning. Funderade på hur jag inte kunde förstå att masken var åt fel håll, men antar att jag var så inne i att hantera värkarna att jag inte ens reflekterade över hur den satt över ansiktet. Jag blev lite snurrig vid nästa värk och märkte äntligen att lustgasen tog. Toppen på värkarna försvann och trots att de var fortsatt täta så kände jag att jag fick lite mer kontroll. Samtidigt ökade jag på vattenvolymen och tog så varmt jag kunde.

    Här ser man att jag håller masken åt fel håll.

    Jocke behövde gå på toaletten och lämnade rummet en snabbis. I det skedet blev värkarna betydligt mer intensiva och jag försökte hålla ut på egen hand. Jag vet inte om jag missade en värk med lustgasen eller om det var det faktum att jag var ensam i rummet i någon minut men jag drog i snöret som tillkallade personal ganska direkt. Nu var det ett konstant tryck neråt och värkarna som kom kändes mest i ryggslutet och i ljumskarna. Det kändes ungefär som tusen nålar, som om någon skulle krama om hela bäckenet likt en urvriden trasa. Ungefär här tappade jag det för första gången.

    En handfull människor rusade in i rummet och jag grät när jag sa att jag måste få något starkare. Samtidigt kom Jocke tillbaka och stackarn fick en chock av att se hur mycket personal som plötsligt var inne hos mig. Jag blundade men minns att Jocke frågade vart mitt förlossningsbrev var och jag hörde en läkare säga, efter att ha läst brevet snabbt, ”Hon har önskat att få lustgas och epidural så fort hon var på plats, jag tycker vi ringer narkosläkaren, vill hon ha bedövning ska hon få det” och jag blev SÅ glad och lättad. ÄNTLIGEN!

    Min kropp började återigen skaka när jag klev upp ur badet, jag tyckte det var obehagligt men någonting var annorlunda nu. Det nya gänget gjorde mig trygg och jag släppte all kontroll, struntade i att jag var totalt naken framför en mängd främlingar, att jag lät som en björn och att jag fortfarande blundade och hängde på en barnmorska. Det visade sig vara Jeanette, en barnmorskestudent, och hon var med oss under hela förlossningen. Att ha henne där ihop med Jocke blev mitt ankare genom hela förmiddagen.

    Eftersom jag hela tiden kände ett tryck neråt hände det vid flera tillfällen att läkaren ”tittade efter” för att se om Frans huvud var på väg. Men nej, inget huvud på väg, bara en fejk-känsla av att jag ville krysta. Nu var jag 5 cm öppen.

    Enligt min journal tog det 40 minuter innan narkosläkaren kom. Den här tiden var den värsta för mig.

    Värkarna var intensiva och var lika täta som de var vid 01 och jag skrek att jag bara ville vila. Att jag behövde hjälp med lustgasen, när skulle jag börja ta den och när ska jag sluta? När skulle läkaren komma egentligen!? Allt kändes som en enda värk, så fort en värk var över tog det inte lång tid innan nästa var på gång. Jag fick panik. Jag tryckte lustgasen så hårt mot ansiktet att jag senare var öm på näsryggen i flera dagar. Jag andades in för kort och ut för länge, Jeanette var dock hela tiden där och påminde mig om att andas in länge och andas ut snabbt – allt för att gasen skulle ge så stor effekt som möjligt.

    När narkosläkaren väl anlände tänkte jag bara en sak ”ligg så stilla du kan, om du rör dig kan du bli förlamad”. De sa åt mig att jag måste berätta när jag får en värk och jag undrade om de var tokiga, jag hade ju värkar hela tiden. Nu tappade jag det för andra gången. Att försöka ligga still, att vara orolig för att nålen tar fel, värkarna som slog över mig som en våg gång på gång och röster som sa ”Nu behöver du ligga still” gjorde att jag grät och hyperventilerade in i lustgasmasken. Kände inte ens när nålen tog utan hörde bara när de tillslut sa åt mig att sätta mig upp med högt ryggläge för att epiduralen skulle sjunka ner.

    Det tog cirka 15 minuter innan den fick full verkan men bara efter några få minuter öppnade jag ögonen för första gången på länge. Det var ljusare i rummet, jag kunde se ansiktena på personalen som var på plats och jag kände Jockes pussar igen. Jag blev lycklig av att se solen, har alltid gillat när natten går över till dag – och nu kände jag att det här blir bra!

    Del 3 kommer senare :).

  • ▹ Min graviditet

    Min förlossningsberättelse – del 1

    Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. När jag var gravid och läste andras förlossningsberättelser så kunde det stå ”En positiv förlossningsberättelse” men den verkade ändå vara hemsk i mina ögon. Så jag vill poängtera att det här inte var en ”fantastisk förlossning”, även om den var min förlossning som jag med några veckor i bagaget kan säga var otrolig (haha, det kände jag INTE första veckan) – och belöningen i form av FRANS givetvis var fantastisk. MEN. Om du vet att du triggas av att andra har känt smärta osv bör du såldes inte läsa min berättelse.

    Den 8 februari, dagen innan bf, började jag få regelbundna sammandragningar vid lunchtid. Det kändes ungefär som mensvärk och det tog ett tag innan jag insåg att de var regelbundna och att det kanske var något på gång. Kroppen kändes annorlunda men jag försökte att inte bli allt för exalterad, det kunde ju vara falskt alarm.

    På kvällen var vi bortbjudna till Jockes föräldrar på middag och mina sammandragningar höll i sig. Så spännande! Jocke drack någon öl efter att ha frågat om jag tyckte det var okej och jag kände lite ”Frans lär ändå inte komma nu, men kanske kan den där ölen jinxa det så att det faktiskt sätter igång”, hehe. Det sista Jockes pappa sa när vi gick var ”Han kommer om en vecka, tro mig!”.

    Vid 22 var vi hemma igen och såg klart en film som slutade vid 23:50. Jag minns det klart och tydligt eftersom jag tänkte ”OM vattnet går i natt så är det bra om vi får några timmars sömn först” och egentligen ville gå och lägga mig istället för att se klart filmen. Vi gjorde oss i ordning och strax efter midnatt låg vi i sängen.

    Då hörde jag två knäpp inuti mig, ungefär som om en led knakade. Jag tänkte DIREKT att det var vattenavgång då jag läst att vissa hör när fosterhinnorna spräcks. Jocke hörde ingenting, men jag kände mig lite kissnödig så jag gick in i badrummet för att samtidigt titta efter. Det var blött i trosorna och jag tänkte ”Undrar om det är vattniga flytningar eller fostervatten!?”. Ropade till Jocke att jag ”tror vattnet har gått” och han kom in, tittade på mina trosor och sa trött ”Nja, nej, det tror jag inte?”. Kort därefter FORSADE vattnet ner för mina ben och jag började tokskratta, blev så himla glad – NU VAR DET PÅ GÅNG!

    Jag fick på mig en binda då jag läst att det kan vara bra att visa barnmorskan den när man kommer. Detta om man är osäker på om det är flytningar eller fostervatten samt för att barnmorskan vill se färgen. I mitt fall var det dock noll tveksamheter, hehe. Vattnet bara rann och rann, så jag satt på toaletten först innan jag insåg att jag behövde ringa förlossningen och packa ner det sista i våra väskor. Jag såg också att vattnet var gulbrunt vilket innebär att bebisen har bajsat i vattnet vilket kan vara en konsekvens av att han är stressad.

    Alltså wow, att ringa förlossningen och säga att vattnet har gått… Det var en surrealistisk känsla! Vi var välkomna in direkt för att undersöka hur Frans mådde och när jag la på skakade hela jag – och det skulle jag fortsätta att göra resten av förlossningen. Det var väääldigt märkligt att ”slänga ner” det sista i väskorna och inse att när vi kommer hem igen – då är vi tre. En liten mini är med oss då.

    Vattnet gick 00:05 den 9 februari, på BF. Jag satte på en binda i trosorna, la en ihoprullad handduk mellan benen och satte mig på en handduk i bilen. Vid 00:30 var vi på plats på BB Stockholm och då hade jag hunnit sms:a familjen och tjejerna att det var på gång.

    Vi fick ett undersökningsrum där vi satt i ungefär 45 minuter innan en barnmorska undersökte mig. Under den här tiden började jag få ganska täta värkar, men det gick bra att andas igenom dem. Jag var glad, peppad och lite nervös inför vad som skulle ske. Tänk att det var dags nu! Vattnet fortsatte såklart att rinna och jag hade fortfarande på mig ett par tights som jag av oklar anledning valde som BB-outfit. Snart var jag tvungen att sparka av mig mina läderballerinas för att fostervattnet inte skulle förstöra dem, hehe… Inte så elegant, nej. Om det sker en till gång kommer jag till 100 % bära mjukisbyxor.

    När den första barnmorskan kom fick jag de klassiska nättrosorna och en stor förlossningsbinda på mig, äntligen! Här var jag 2 cm öppen och hade 1 cm kvar på tappen. Vanligtvis skulle vi få åka hem och invänta den aktiva fasen men när hon kunde konstatera vattenavgång och bebisbajs så sa hon att vi absolut ska stanna kvar och att de inte ens ville skicka oss till förlossningen på DS. Kändes ändå tryggt!

    De kopplade upp mig för att mäta mina värkar och Frans hjärtslag och då kunde vi också se att han inte reagerade på mina värkar och verkade må bra därinne – så skönt! Barnmorskan kunde också konstatera det jag kände; täta värkar, 6 st på 10 minuter, med knappt någon vila mellan. Hon sa dock att det troligtvis kommer att klinga av om ett litet tag och att det här var ett sätt för kroppen att kicka igång förlossningen. Jag kände mig lugn av det, att jag skulle få vila så småningom. Trodde jag. 😉

    Efter ett tag kände jag att värkarna övergick i något annat och det började värka i ljumskarna och i ryggslutet. Det var svårt att hitta en bekväm ställning och jag minns att jag försökte trycka med knogarna mot ländryggen där jag låg, men det hjälpte inte. Efter ett litet tag fick vi äntligen plats på neonatalen. Där fanns ingen medicinsk smärtlindring men pilatesbollar, värmekuddar och en värmande dusch. Vi tog med oss packningen (får hjälp, såklart) och gick dit.

    Vi bytte rum och det fanns en skön säng att vila på. Jag ville ha Jocke nära och han la sig bredvid, men värkarna var fortsatt täta och jag behövde något som lindrade. Vi testade en värmedyna i ryggslutet och det var verkligen jätteskönt, men jag behövde något mer kände jag. Jag bytte då till en pall i duschen och DET var grejer! Klockan började nu närma sig 5 på morgonen och Jocke som gick upp 06:30 dagen innan var riktigt trött. Och jag var lite orolig över att han inte skulle orka (HEHE) men han hittade sina sätt att samla energi på; i badrummet hände han över handikappsställningen på toaletten och slöt ögonen samtidigt som jag satt på pallen och ökade värmen på vattnet hela tiden.

    Vid den här tiden började jag också känna av tröttheten och jag undrade när värkarna skulle klinga av, de skulle ju inte vara så här täta så länge? När ska jag få vila för att samla kraft?

    I duschen ”fäste” jag duschslangen mellan hakan och bröstkorgen så att vattnet kunde rinna ner över hela magen. Jag sjönk ihop som en påse och ”vaggade” från vänster till höger på pallen samtidigt som jag hamnade i något zen-läge och bara fokuserade på andningen. Snart hörde jag hur min andning hade ändrats från vanliga andetag till ”Uuuuuhhh…. Mmmm…. Uuuhhh…” och jag tänkte att nu jävlar, kanske har vattnet och värmen gjort sitt? Bad Jocke hämta en barnmorska, nu behövde jag mer smärtlindring och jag ville veta status! Jag hörde hur barnmorskan utanför sa ”Ja, det låter ju väldigt bra i alla fall, hon låter som man ska göra”.

    Så fort jag kom ut ur duschen fortsatte jag att skaka precis som jag gjort sedan vattnet gick. Kroppens adrenalin, säger barnmorskorna. Tyvärr hämmar ju adrenalin kroppens egna smärtlindringshormon oxytocin. Trist för mig…

    Men – INGEN SKILLNAD, fortfarande bara 2 cm öppen. Jag slogs ner, kände mig värdelös, varför hände ingenting? Jag hade fortfarande täta, intensiva värkar, så varför svarade inte min kropp på smärtan bättre? Jag tyckte att jag lika gärna kunde få sova ett tag om värkarna inte skulle ge med sig.

    Jag sa att jag behövde något mer, antingen en sovdos (tänkte jag) eller lustgas/epidural. Äntligen var ett rum på förlossningen ledigt, så vi började röra oss dit. På vägen behövde jag stanna flera gånger för att ta några värkar, men de var korta och det gick okej så länge jag andades igenom dem. Minns att jag tänkte ”Gud vad tyst det är, är det verkligen kvinnor som föder barn i dessa rum?” och att det var så många barnmorskor i omlopp, det kändes verkligen tryggt.

    Vi fick rum 013 och jag tänkte ”Shit, det är här jag ska föda barn. Wow.”.

    Del 2 kommer senare! 🙂

  • ▹ Familj

    Första glaset rött och ersättning

    I fredags drack jag rödvin för första gången och boy – my, oh my, det var efterlängtat! Vi äter sällan en klassisk köttbit längre men finns det något godare än just det ihop med ett glas rött? Jag lyckades dessutom få till stekgraden på köttet perfekt och efter en lång graviditet var det SÅ gott med något annat än ”well done”.

    Trodde förresten att föräldrar överdrev när de sa att deras bebisar alltid vaknade när det var matdags för de vuxna. Men alltså, jag tror inte att Jocke och jag har ätit en enda middag utan att Frallan har vaknat. Vi har ätit vid olika tider, är noga med att inte ”slå” med besticken osv men ändå är det som att den där lilla parveln känner på sig att det är dags för käk och vill joina.

    I natt somnade vi alla tre sent, runt 1, och vid 04:40 vaknade jag av att någon höll på och böka vid bröstet – och det var inte Jocke, hehe. Sen följde timmar av liggamning med på/av innan jag runt 8 gav upp och satte mig upp för en rejäl amning. En aning trött idag och imorse märkte jag hur sömnen har påverkat mitt mående positivt och att jag fortfarande är väldigt känslig så fort jag inte sover bra. Men jag har inte gråtit något vilket jag ändå ser som en vinst.

    Framåt eftermiddagen skulle jag egentligen till stan för att fira en av mina närmaste vänner, Angela, som fyller år nästa vecka. Har sett fram emot att klä upp mig och dricka bubbel med mina tjejkompisar hela veckan och testat olika outfits varje dag, hehe. Men det slutade med att jag fick ställa in då vi inte hade tillräckligt med flaskmat till lilleman och jag vågade inte lämna honom i ett par timmar utan att vara säker på att han skulle få så han klarade sig. Att livet förändras när man får barn? På tusen olika sätt.

    Jocke, jag och Frallan tog bilen till Kungsängen för att hämta ett gäng klädesplagg som jag packade ner när jag började få mage och därför inte kunde ha på ett par månader. Vi passade på att gå vår barnvagnspromenad där ute med, så mysigt att gå i vårsolen.

    Nu har vi också introducerat ersättning till lilleman och det gick hur bra som helst, trots att det var jag som matade honom. Jag var onödigt orolig innan, lite hönsig om jag ska vara ärlig. Men förhoppningsvis var det inte bara en engångsföreteelse utan något vi kan ge honom då och då, t.ex. när någon av oss ska iväg och fira vänners födelsedagar. 🙂

    Just nu sitter jag i vardagsrummet och njuter av att se Färjestad leda över Djurgården, Jocke ligger med Frans på bröstet i sovrummet och ser någon skid-grej och om en timme blir det tacos till middag. Och givetvis Melodifestivalen. Man är ju inte småbarnsföräldrar för inget…

  • ▹ Min graviditet

    BB-väskan: vad använde vi egentligen?

    Jag tyckte inte att vi packade ner överdrivet mycket, ändå var det en hel del som följde med till BB. Eftersom jag hade vattenavgång och Frans hade bajsat i vattnet så visste vi att vi inte skulle få åka hem när vi väl var på plats. Därför såg vi till att vi fick med oss allt innan vi åkte in, vi visste heller inte hur länge vi skulle vara kvar på sjukhuset.

    När förlossningen och allt ”efter-mys” var över så tog jag en dusch och bytte om till mina egna kläder. Jag hade inte ont någonstans (det kom lite senare) men det var självklart skönt att bära mjukisbyxor och inte jeans, hehe. Sen blev jag skjutsad i rullstol och Jocke gick till BB Stockholms patienthotell som ligger några hundra meter bort.

    På hotellet bodde vi en natt och då bar jag i princip bara nättrosorna man får + min morgonrock. Lät brösten vara fria, haha. Jag ville ju amma, så jag låg med Frans på bröstet och kämpade med att ge honom mat och samtidigt lufta såren som brösten nu började få.

    Det här hade jag med mig – var det viktigt?

    Mjuka kläder; 1 st mjukisar, 2 st amningslinnen, 2 mjuka toppar, lång kofta.
    Kommentar: Vi var kvar en natt på patienhotellet och när vi skulle äta gick Jocke ner till restaurangen och hämtade upp mat. Träffade således ingen utanför rummet. Jag hade klarat mig på mjukisbyxor, en mjuk tröja och ev. en lång kofta (+ strumpor) för vägen till hotellet + hemgång.

    Underkläder: 3 st gravidtrosor från Lindex + 2 st amningsbh:ar.
    Kommentar: Trosorna använde jag inte alls, jag körde på nättrosor all the way! Och mina bröst var gigantiska med ömma bröstvårtor, så min amningsbh var för liten + gjorde ont. Tror inte ens jag hade bh när vi åkte hem. Så, för min del var det onödigt!

    En extra rulle mjukt toapapper
    Kommentar: använde inte, tyckte det toalettpapper som fanns fungerade utan problem.

    Babynest, bärsjal och babyskydd till Frans
    Kommentar: Babynestet har Frans avskytt från första stund. Däremot passade det perfekt att ha i vagnen, men det är en annan historia. Och bärsjalen använde vi inte, vi bar honom i filt hela tiden. Babyskyddet använde vi naturligtvis när vi åkte hem.

    Egna hygienprodukter
    Kommentar:
    JA! Gud vad skönt det var att tvätta håret med mitt schampo och balsam + smörja in ansiktet med massor av fukt.

    Amningsinlägg
    Kommentar: Av samma anledning som att jag inte använde bh använde jag heller inte inläggen.

    Bepanthen
    Kommentar: Använde – men inte under förlossningen som det var tänkt. Jag hade läst att många fick torra läppar av lustgasen, det hände inte mig.

    Hårtoffs + hårborste
    Kommentar: Använde – underbart att sätta upp håret i en tofs när det var showtime under förlossningen.

    Tofflor och morgonrock
    Kommentar: Ja, underbart. Jag hade en fleecerock och lurviga tofflor, magiskt att gå runt i på rummet. Jag var som tidigare skrivet i princip naken hela tiden nämligen.

    Mobilladdare
    Kommentar: Använde.

    Fulladdad systemkamera
    Kommentar: Var lite onödigt, tyckte iPhone 11 Pro fungerade hur bra som helst.

    Vattenflaska
    Kommentar: Använde – men det hade fungerat bra med glas + sugrör som jag också drack ur.

    Egen dryck + snacks
    Kommentar: Ja, såklart! Vi hade med oss en kesoburk med topping, 1 celsius, 6 st festis, 1 pucko, lösgodis, pringles, en smoothie och dextrosol sport. Under förlossningen drack jag festis, Celsius och åt dextrosol – vet inte hur stor skillnad det gjorde, men det kändes som att jag fick mer energi efter att ha dygnat och haft intensiva värkar.

    Förlossningsbrev
    Kommentar: Mina önskemål stod i min journal, men jag har ett svagt minne av att Jocke ändå frågade efter brevet när jag låg i badet. Så det lästes av personalen, men jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

    Högtalare
    Kommentar: Hade jag haft en längre förlossning och inte lika täta värkar hade jag nog gillat att spela vår egen musik men nu fanns det ”inte tid”. Vår barnmorska frågade dock om hon skulle sätta på lugn musik i bakgrunden vilket jag gillade väldigt mycket, men egentligen var jag totalt fokuserad på att samla mig inför nästa värk.

    Kläder och filtar till Frans
    Kommentar: Hade med mig typ tre pyjamaser, två bodys, två byxor, strumpor och typ tre mössor haha. Inte för att allt skulle användas utan för att kunna välja vad som passade + om han skulle spy/bajsa på kläderna. Men vi låg hud och hud hela tiden, enda gången vi klädde på honom var när vi åkte hem. Mellan BB och patienthotellet låg han i blöja + invirad i en filt. Filtarna var bra! Både när han skulle sova men också när han skulle åka hem.

    Så här med facit i hand, saknade jag något? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag var helt galet sugen på Cola Zero efter förlossningen, men det köpte Jocke åt mig på plats. Och döhungrig efter förlossningen, men mat fanns på både förlossningen och patienthotellet. Däremot tog vi med oss för mycket kläder, men så hängde vi typ bara på rummet det dygnet vi var där och åkte hem dagen efter. Hade vi blivit inlagda eller liknande hade det varit bra med alla kläder såklart!

  • ▹ Familj

    30-årsfest, dop och sömn

    Först och främst, ni som har läst min senaste inlägg och hört av er, antingen för att stötta eller för att berätta att ni känner igen er – tack! ♥ Min barnmorska sa att det absolut första man försöker få ordning på när man mår dåligt är SÖMNEN. Det är ett så basalt behov att varken samtalshjälp eller medicinering hjälper innan man fått några timmars sömn. Det är såklart lättare sagt än gjort med ett spädbarn, men då har de olika sätt att ”lösa” det på. Hur som helst, sedan Jocke kommit hem har vi fått några bra nätter och jag kan verkligen skriva under på vilken ”mirakelmedicin” sömnen är. Vi samsover med Frans, så givetvis är det inte åtta timmars djup sömn men de senaste nätterna har det inte varit kris och panik en hel natt. Tack, tack, tack Frans och sömnguden för det.

    Jag försöker hitta olika saker som gör att jag mår lite, lite bättre och att fokusera på sånt som är mer ”Thowe” och inte bara ”mamma” gör mycket för mig. Eller bara ha en aktivitet/något att hänga upp mig på! Igår var vi t.ex. på middag hos mina svärföräldrar och att ”hänga upp” mig på att vi har något planerat på kvällen gjorde att dagen kändes lättare. Såklart inte varje dag, men då och då. Dagarna flyter inte bara ihop i en blandning av sömnbehov, blöjbyten, kräk på axeln och skrik. Om bara en månad är det förhoppningsvis lite varmare och om två månader är det maj – då blir Frallan tre månader och det är VÅR. Vi håller ut.

    Vi har också börjat prata om Frans dop (ev. namngivelse, men det lutar åt dop) och att få fokusera på lokal, vad vi ska ha för fika, dryck, gästlista osv har också gett mig energi. Jag är van vid att rodda och projektleda saker, så att få det här dopet i mina händer gör att jag känner mig mer som mig själv i en tid då mycket annat är nytt. Och så fyller jag ju 30 år efter sommaren och det vill jag givetvis fira på något sätt. Har noll idéer just nu, men vill göra något speciellt.

  • ▹ Familj

    När det inte är så enkelt

    Som ni kanske har förstått har jag inte mått så bra sedan förlossningen. Jag har inte tänkt nämna det för andra än familj och nära vänner, mycket för att jag skäms över att jag inte tycker det är lika lätt som ”alla” andra och att jag inte njuter på samma sätt som man ”ska”, men också för att jag inte vill lämna digitala avtryck som kan läsas av vem som helst senare.

    Men igår när Jocke, jag och Frans gick en kort kvällspromenad la jag upp en bild på instastory där jag skrev att jag inte varit utanför lägenheten sedan i fredags och att jag tycker mycket som nybliven mamma är läskigt, stressigt, oroligt osv. Jag fick omkring 30 svar av nyblivna mammor som tackade och kände igen sig, kvinnor utan barn som var glada över att någon inte målade upp en rosa fasad och även några killar som delade sin syn på föräldraskapet så här i början. Och då insåg jag hur ovanligt det är att dela med sig av att man tycker det är tufft i början.

    Jag kommer aldrig lämna ut min son på något sätt – men att öppna upp för att jag inte mår helt hundra märker jag gör skillnad. Jag vet att jag inte är ensam; baby blues och tredagars-gråten får de allra flesta av alla nyblivna mammor (!) och var tionde drabbas av förlossningsdepression. För min del är det mer än baby blues och jag har fångats upp av vården vilket känns bra, så jag hoppas att jag får rätt hjälp och mår som mig själv så snart som möjligt.

    Trots vetskapen om att jag inte är ensam om att må som jag gör så är det snarare kontakt med andra i samma situation som gör att jag känner mig lite, lite bättre. Eller snarare mindre… dålig.

    Så till alla er som också undrar om ni är ensamma om att må så här – ni är inte ensamma. Vi är flera som kämpar dagligen. Som min barnmorska sa: ”Det blir lättare och det blir bättre, men man kan behöva hjälp på vägen till att det ska bli lättare och bättre. Ingen skulle tveka på att söka hjälp om man bröt benet, men när det sjuka sitter i huvudet tror man att det ska gå att laga ihop själv.”

  • ▹ Familj

    3 veckor

    Jag skulle INTE ha skrivit att Frans är en enkel och snäll bebis som inte behöver vaggas (i mitt senaste inlägg)… De senaste nätterna har varit blod, svett och tårar. Ja, för mig i alla fall.

    Frans blir 3 veckor idag, jag vet inte om det är något språng/någon tillväxtfas? Eller om det bara är en bebisgrej. Men efter några timmars sömn tidig kväll så har skrikandet börjat och det har fortsatt till tidig morgon. Jag ammar, ger flaska, byter blöja, rapar, vaggar, ger magmassage, ger napp, guppar på pilatesboll – han är lugn i några sekunder, sen börjar han igen. Han kräks efter varje måltid, oftast fler än en gång, så varje gång jag matar honom måste jag vara beredd på att han ska kräkas snart. Jag känner mig så maktlös. Och när han äntligen somnar eller åtminstone vilar så är jag orolig och bara inväntar nästa skrik. Sen igår har han fått både miniform och sempers magdroppar, vet inte om det ger något resultat eller inte. Tvättmaskinen går på högvarv och jag tror aldrig jag har varit så här ofräsch och äcklig i hela mitt liv, hehe.

    Alla säger att det blir lättare med tiden – och jag köper det – men att vara mitt uppe i det… nej, det är inte lätt just nu.