▹ Min graviditet

Hemligt gravid (ca v9) – när vi misstänkte missfall

Innan jag gick ut med att vi väntar barn skrev jag en hemlig dagbok i min gamla blogg med inlägg ämnade att publiceras när allt var offentligt. För min del hjälpte det otroligt mycket att ta del av andras blogginlägg som inte handlade om ett perfekt skimmer under graviditeten. Därför är det även viktigt för mig att dela med mig, både eftersom jag själv mår bättre av det men också för att andra som är i samma sits inte ska känna sig onormala eller ensamma i sina känslor.

Missfall är något man lägger locket på. Det är vanligare än man tror, men ändå är det få som pratar om det. Missfall beror nästan alltid på att något har blivit fel i befruktningen så kroppen stöter bort ägget. Det är alltså naturens sätt att ”rensa bort” det som inte skulle bli ett levande och friskt barn (källa). Men ändå är det skamfullt, något som ofta kvinnan får skämmas för. Det är så fel! Nu gick det bra för oss denna gången, men jag vill ändå dela med mig av den här upplevelsen för jag vet såå många som känner igen sig.

*

Det här inlägget skrev jag 8 juli 2019.

Vecka 9 nu. Tre veckor kvar till den ”magiska gränsen”. Har dock läst att om man ser ett hjärta på fostret redan nu så minskar risken för missfall till typ 1,6 % (enligt missfall.se) – men olika sajter säger olika. Jag hoppas att den siffran stämmer, fast allra mest hoppas jag såklart att det går vägen för oss – oavsett vad statistiken säger.

De senaste dagarna har jag haft huvudvärk från helvetet. I söndags vaknade jag tidigt av rejäl ”mensvärk” och behövde gå på toaletten. Kissade och torkade mig, tittade på pappret som jag alltid gör numera. Såg slemmiga, bruna flytningar och fick panik. Jag vet att det är normalt att blöda lite grann, men säg den gravida kvinna som INTE blir nojig av att se något avvikande tidigt i graviditeten? Jag surfade in på 1177.se och läste att brunt slem, magont och i övrigt ett dåligt mående (vilket jag haft hela helgen) var tecken nog på att man behövde åka in och undersökas.

Väckte Jocke som såklart blev lika orolig som jag och trots att det var tidigt på morgonen kunde vi inte somna om. Vi beslöt oss för att göra frukost och åka till gynakuten på DS efteråt. Jag fick ner ungefär fyra tuggor yoghurt innan jag började må illa. Så vi åkte in och jag fick ta några tester och svara på frågor. Sedan skulle jag kissa i ett provrör och inne på toaletten brast det totalt. Jag bara grät och grät, klappade på lilla magen och bad till bebisen att hålla sig kvar därinne. Det var ju ingen bebis så här tidigt, men ändå. Kändes plötsligt som det.

Så fort jag klev ut från toaletten kom en barnmorska och skulle ta ett blodprov, då kunde jag såklart inte hålla emot heller. Hon var så varm och vänlig, gav mig näsdukar och sa att det var helt okej att vara ledsen och orolig.

Sen fick vi bara vänta. Och vänta. Provsvaren var tydligen normala, annars hade jag fått komma in direkt. Så uppenbarligen ingen havandeskapsförgiftning eller infektion, då återstod missfall eller ”vanlig flytning”. Eftersom man i regel inte gör något vid missfall så var vi inte prioriterade, så alla par och kvinnor som kom in fick gå före oss i väntan på att det skulle lugna ner sig lite. Vilket jag har full förståelse för, så ska det vara. Men jag blev tokig av oro tillslut, det ska jag inte sticka under stolen med. Efter någon timme gick jag till huvudentrén och köpte frukostfralla, proteinsmoothie och godis – nu hade hungern kommit tillbaka, haha. Dessutom hittade jag en hylla med låneböcker, så jag kunde distansera tankarna med en bra bok.

*

Efter drygt 4,5 timmar och med cirka 10 sidor kvar av boken ropade de upp mitt namn. Vi fick gå in i ett rum, svara på ytterligare frågor och sedan göra en gynekologisk undersökning. Jag låg och skakade hela tiden, så mycket att läkaren frågade om jag frös (!). Gud, så obehagligt att ligga i ett mörkt rum och vänta på domen… Hon frågade när jag tog cellprov senast och om vi skulle passa på att göra det samtidigt. Det var tre år sedan och jag har väntat på en kallelse i år, så jag sa såklart JA. Haha, trots en så orolig och konstig stund kände jag mig stolt över att jag svarade ”ja” och ville ta ett cellprov.

Det är ju aldrig härligt att ligga i en gynstol och nu ville jag verkligen bara få det överstökat. Hon undersökte livmodertappen, kände på magen, på sidorna, kände på livmodern på magen. Och så sa hon: ”Din magsmärta du beskriver kan vara viss förstoppning”. Haha, alltså… Den gravida kroppen och allt som följer med den förvånar mig inte längre. Klart jag har magsmärtor av förstoppning…

Så var det dags att ta fram ultraljudsmanicken och titta. Jag kunde knappt andas, bad till högre makter att hon skulle hitta ett pickande hjärta. Efter någon sekund säger hon högt: ”Vill pappa kanske komma och titta?” (Jocke satt på en stol bakom mig). Nej, då brast det. Att någon kallade Jocke för pappa redan nu<3 Hon vinklade skärmen mot oss och visade lilla fostret och det minsta lilla hjärta jag någonsin sett, pulserande precis som det ska. Jocke tog min hand och jag bara grät och grät. Där ligger vår bebis. Tårarna bara rinner nu när jag skriver det här… Det var så overkligt. Allt såg normalt ut och fostret (som nu inte längre är ett embryo!) var 2,2 cm långt. Som två ärtor, eller en räka. Lilla räkan!! Vid det här tillfället skakade jag ännu mer, men det gick att kontrollera. Hon kollade så att resten av livmodern och äggstockarna såg bra ut, fotade till min journal och lät Jocke både fota och filma bebisen på skärmen.

*

När vi gick därifrån var vi som två urvridna trasor. Den här pärsen alltså… Vi låg i soffan resten av dagen, helt oförmögna att orka göra något annat. Så tacksamma över att bebisen mådde bra men TOTALT slut som artister. Det var som att all energi vi någonsin haft var puts väck.

För min del gjorde det här ultraljudet att det känns mer abstrakt än tidigare. Att kissa på en sticka och få resultatet ”gravid” kunde jag ta in på ett annat sätt. Nu har jag sett med mina egna ögon att jag har ett foster med ett eget, livslevande hjärta i min mage. Det är för mycket science fiction för att jag ska kunna ta in det. För Jocke blev det däremot verkligt på riktigt nu efter att ha sett den lilla krabaten.

Förutom att jag fortfarande har helvetesvärk i skallen så mår jag relativt bra rent gravidmässigt, så jag antar att jag behöver några veckor till för att förstå vad som faktiskt växer i min mage…

*

Här hittar du alla inlägg från första trimestern.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *