▹ Min graviditet

Hemligt gravid: blogginlägg från 28 juli (ca v12)

Innan jag gick ut med att vi väntar barn skrev jag en hemlig dagbok i min gamla blogg med inlägg ämnade att publiceras när allt var offentligt. I det här inlägget har jag varit gravid i ungefär 12 veckor och vi har ännu inte gjort kub-testet och fått se att bebisen mår bra. Det blev väldigt märkbart hur mitt liv och min kropp förändras under en graviditet vilket jag hade lite svårt att acceptera i början.

*

Det här inlägget är från 28 juli 2019.

Jag förstod aldrig vilken känslomässig berg- och dalbana en graviditet är. Jag blir nästan lite skamsen över hur jag bagatelliserade en graviditet innan jag själv blev gravid. Som om det bara var att plussa på testet, må lite illa i 12 veckor, se bebisen på kub, invänta magen, se bebisen igen vid RUL, invänta förlossning. Hela tiden leva sitt liv som vanligt, men med en växande mage. Klart! Ungefär. Nej, snälla rara… Hur naiv kan en människa vara.

Hur mycket oro kan rymmas i en gravid kvinnas tankar under 24 timmar? Tydligen en hel del. Jag är inte särskilt orolig över mat och dryck, jag vet hur liten risken är att bli sjuk när livsmedel är fräscha och jag samtidigt sköter min hygien. Men däremot sådant som jag inte kan påverka… Jag är en orolig själ och tänker hela tiden ”om jag åtminstone har en viss tanke på att det kan gå åt skogen så behöver jag inte bli förkrossad om det gör det”. Så svårt att tillåta mig själv att njuta och faktiskt våga TRO att det kommer bli bra. Att vi kommer bli föräldrar i februari.

Det märkliga är att vara gravid är SÅ stort för mig, men det finns inte riktigt någon som jag kan dela alla känslor och tankar med förutom Jocke. Med all respekt så är det dock inte samma sak att prata med sin man som att prata med någon som går igenom exakt samma sak. Det är inte i hans mage som bebisen växer, det är inte hans kropp som förändras, hans hormoner som studsar åt höger och vänster. Han kan – egentligen – leva sitt liv precis som vanligt ända till förlossningen. Äta vad han vill, gå ut och festa, träna utan problem. Jag vet att hans liv förändrades i samma sekund som vi såg det positiva graviditetstestet, han läser i gravidböcker om vad vi kan förvänta oss och han vill hela tiden vara nära magen. Han gör sitt bästa för att förstå och finns där för minsta lilla som jag ber om. Så det jag menar är inte att han är nonchalant inför det faktum att jag är gravid, utan bara att jag önskar jag hade någon annan gravid kvinna att dela alla tankar och känslor som kanske bara en annan gravid förstår.

Jag vågar fortfarande inte tro fullt ut på att det är en levande bebis i magen. En frisk bebis. Jag fungerar så, är mer av en katastroftänkare och dömer hellre än friar. Jocke blir galen på mig. Tycker jag är onödigt negativ. Men jag ser det som ett skyddsnät. Jag vet hur förkrossad jag skulle bli om bebisen inte lever eller om den är allvarligt sjuk. Att inte tillåta mig själv sväva iväg i bebistankar är ett sätt att skydda mig själv på. Om några dagar ska vi iväg på kub-test, jag håller på att gå sönder av oro.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *