▹ Min graviditet

Gravid vecka 35 – höggravid!

Idag är sista dagen på gravidvecka 35 och imorgon går vi in i vecka 36. Här hittar du alla veckouppdateringar!

Bebisen:

Enligt 1177.se har detta skett under veckan: Bebisen väger ca 2,4 kg och är ungefär 47 cm lång. Väldigt generellt, naturligtvis. Fostret sväljer fostervatten, kissar och därmed tränas matsmältningen. Skulle han födas nu skulle han vara täckt av fosterfett och inte det ulliga hår som täckt kroppen tidigare veckor. Barnet trycker på överallt. Det kan vara svårt att andas, sitta, stå och sova.

Hans BB-väska är packad!! Det känns stort. Vi har sovit med hans filt och snuttis då jag läst att bebisen blir lugn om hans grejer luktar som mamma och pappa. Häromdagen när jag skulle gå och lägga mig såg jag Jocke ligga badbröstad i sängen med snuttisen på magen medan han höll på med mobilen, det var bland det gulligaste jag sett :))).

Så har jag tagit hand om mig själv:

Jag har tränat 4 gånger! Fick en liten chock när jag såg det i SATS-appen, men det har varit en bra vecka energimässigt så jag har dragit nytta av det. När Jocke har varit ledig har vi sovit ut utan att ställa alarm och en dag vaknade vi strax innan 11. Men ingen stress över det, vi båda är väldigt inställda på att det lär ändras de kommande veckorna. 😉

I torsdags hade jag med mig ombyte och duschgrejer till gymmet och jag satt i bastun med hårinpackning och ansiktsmask i tio minuter och bara NJÖT.

En annan sak är att jag har unnat mig lite nytt i garderoben, tycker min kropp förtjänar det efter den här perioden!

Mitt mående:

Trots krämpor och oftast dålig sömn så mår jag väldigt bra. Jag känner mig lite som en lejonmamma redan, att inget dåligt ska få påverka grabben, och litar på att han mår bra där inne. Jag är mer stabil. Det är klart att vissa dagar, eller snarare några timmar vissa dagar, är jag bara så jävla trött på att vara gravid och att inte känna igen mig själv och allt vad det innebär att vara höggravid. Men överlag tycker jag att det äntligen känns som nedförsbacke och jag försöker njuta så mycket jag kan av den sista tiden nu!

Kroppen:

+ 11,2 kg och magen är putig som tusan, en rejäl pojkmage enligt myten! Ser knappt gravid ut bakifrån, haha. Läste att magen är som högst runt vecka 36, sen börjar den äntligen sjunka igen och andningen blir enklare. Vissa stunder är jag som en rejäl flodhäst och om jag ligger på rygg har jag svårt att komma upp, jag märker att magmusklerna inte längre finns där på samma sätt. Har fortfarande rejäl nästäppa, den lär inte släppa förrän efter förlossningen… Men jag är inte överdrivet svullen, lite vätskefylld men absolut inte så jag störs av det. Har lite förvärkar och molande värk, men inget som tyder på att det börjar närma sig på riktigt.

Har som ondast på natten och jag går upp flera gånger för att kissa. Ibland somnar ena armen och ofta får jag lite ont runt anklarna, som att de svullnar upp.

Dock har jag fått ett litet ryggskott längst ner i ryggen. Det var väldigt länge sen jag hade problem med ryggen men jag känner mig lugn över det och är inte orolig över smärtan som jag varit tidigare gånger. Jag pushar inte kroppen alls utan tar det säkra före det osäkra och gör sånt som jag har lärt mig fungerar för min rygg.

Några cravings?

Igår, lördag, var jag inte alls sugen på mat men vi hade inget hemma som jag vill ha. Så Jocke fick gå till Ica och handla två olika sorters äpplen, apelsiner, morötter och sourcream-dipp. Mmm så JÄVLA gott. Friskt och salt! Salta pommes frites är en fortsatt craving, gärna med ostdippen från McDonalds (MAX är inte alls lika god).

Övrigt:

När jag bestämde mig för att uppdatera om graviditeten varje vecka skapade jag 41 utkast med den här bloggmallen. Det kändes otroligt långt bort att skriva om vecka 30+ och nu är jag här. Det är verkligen nära nu. Det är spännande och lite (väldigt) pirrigt att det står i appar och på olika hemsidor att det är bra att packa BB-väska och fixa klart allt hemma för att bebisen snart kan titta ut.

Vi har ju fotat magen varje vecka sedan vecka 8 och det är så HÄFTIGT att se hur den har förändrats. När jag tänker på att det är en minimänniska där inne och vad kroppen går igenom för att han ska växa och utvecklas blir jag otroligt ödmjuk och framförallt tacksam över att jag inte har mer ont än jag har. Det är egentligen galet att kroppen klarar av detta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *