▹ Min graviditet

En av alla miljoner gravida

Det här med att vara gravid alltså… Jag avskyr att vara som statistiken, att man kan placera mig i ett fack. Att jag är gravid och därför känner mig obekväm då och då, är jävligt trött, börjat må illa igen i vecka 26, har svårt att hitta passande kläder, gråter för mindre saker osv osv. Är det något jag har lärt mig så är det att i princip allt är normalt när man är gravid, spelar ingen roll hur tokig man tror man är eller beter sig – nej, det har hänt flera andra kvinnor tidigare, haha. Men det är ju också jävligt trist, för det jag känner och upplever är nytt FÖR MIG men alla andra menar ”Men gud, det är normalt, du är gravid”. Jaha? Att någon annan (”alla andra”) har känt som jag känner (kan man ens veta det…) gör det ju inte mindre jobbigt för mig, så lite empati kanske kan vara på sin plats?

Idag var vi hos barnmorskan igen, jag gillar henne så mycket och önskar att jag hade kunnat välja henne som barnmorska när jag ska föda. Lyssnade på en podd med Gudrun Abascal som är väldigt tydlig i hennes tro att kvinnor som känner sig trygga och lugna får en bättre förlossning. Hon menar att det absolut är en risk att förlösande kvinnor ofta får genomgå en förlossning med flera olika barnmorskor (skiftarbete) vilket ofta påverkar kvinnans inställning. Man är ju INTE SÅ LITE utsatt när man ligger där. Och att det bästa hade varit att ha samma barnmorska under hela graviditeten och förlossningen. Nu finns det inte såna resurser och frågan är när det någonsin kommer satsas på förlossningsvården när BB stänger en efter en.

Helt sjukt när man tänker på det. Vi föder nästa generations barn, de som ska ta hand om vårt land och betala skatt när vi blir gamla. Men att det ska finnas förlossningsavdelningar i hela Sverige, att vi gravida kvinnor ska bli garanterade att få en plats och att barnmorskor ska kunna jobba legitima arbetstider och få lön för mödan – det skiter politikerna i. Men nog fan ska barnen som föds betala skatt och vara goda medarbetare.

Vi mätte magen, kollade blodsocker, blodtryck, järnvärden, min vikt – osv. Rutinkontroll. Lyssnade även på hans hjärta vilket tog ett tag att hitta och för en eller två sekunder fick jag tillbaka känslan från förra torsdagen, tänk om han inte lever? Men jag har känt honom sparka massor, så den tanken avfärdade jag snabbt. Men just… den psykiska delen i allt detta. Wow, den är inte att ta för given.

Har också extremt lågt järnvärde och fick lite (kärleksfullt) skäll av Jocke efteråt, så det får vi råda bot på innan nästa träff. Annars får jag träffa en läkare och gå igenom eventuella anledningar till varför det är så. Men jag är mest glad över att det finns en förklaring till varför jag är HELT SLUT just nu. Klart det var järnbrist.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *