▹ Familj

Vilken lyx, ändå.

Idag var jag och FransBVC för andra gången. Ni kanske minns vårt första besök..? Nu hade jag lite bättre koll på läget så jag tog bara med mig det absolut viktigaste som jag packade ner i hans lilla skötväska (en urgullig Kånken som han fått från Jockes mormor), gick dit lite tidigare och tog mig tid att gå runt och vagga honom innan det var vår tur. Sen somnade han när jag skulle fylla i ett formulär om min psykiska hälsa och var – förutom när vi skulle väga & mäta honom – fortsatt lugn under hela besöket. Han slurpade glatt i sig Rotavaccinet och efteråt satt vi kvar och ammade ett tag. Det känns som en revansch eftersom jag ärligt talat fick lite ångest av att gå dit igen efter första besöket.

Jag och min barnmorska pratade mycket om hur läget i världen ser ut idag. Vi alla sörjer något och tyvärr sörjer en del någon till följd av Corona. Samtidigt som jag är väldigt tacksam över att både Jocke och jag har fasta anställningar och andra tryggheter så sörjer jag att första tiden med mitt barn inte blev som jag hade förväntat mig. De första veckorna mådde jag väldigt dåligt, det var jag inte beredd på. Att behöva ordna upp skallen samtidigt som resten av världen är kaos är svårt. Jag inser verkligen vilket privilegium det är att ta något så enkelt som en social föräldraledighet utan oro för sjukdomar för givet.

Jag skulle aldrig romantisera läckande bröst, spyor på axeln, en skrikande bebis kl. 03:00. Det är inte dessa delar av bebistiden som jag tycker är mysig. Men ikväll slog det mig. Vilken tur jag har. För att klaga på bröstmjölk på lakanet och bebiskräk som sabbar dagens tredje outfit är även det ett privilegium. För är det bara DET jag klagar över så innebär det att jag är frisk, att min familj är friska, att Frans är en totalt normal bebis och att vi har kvar våra övriga tryggheter i livet.

Självklart är det okej att tycka mycket med ens nya tillvaro är frustrerande och tufft, men vi alla mår bra av perspektiv då och då och det är precis vad jag fick ikväll. Om inte annat så visar det hur mycket bättre jag mår nu när jag kan tänka så här, jämfört med för några veckor sedan. Puh.

Jag vet inte om jag fick ner mina tankar på ett förståeligt sätt… Men det var onsdagens blogginlägg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *