▹ Familj

Självförverkligande som mamma

Det är söndag kväll och Jocke nattar Frans medan middagen väntar på spisen och jag har satt mig framför en serie i vänta på att Frans ska somna. Hittade en ny typ young adult-serie (?) som heter ”Emily in Paris”. Handlar om en ung tjej som får drömjobbet i Paris – precis en sån serie som jag älskar. Eller kanske… Har älskat? Jag gillar serier jag kan relatera till och den här serien hade varit right up my alley innan jag fick barn. Nu är det typ ”Workin’ Moms” som är favoriten, lol.

Paris 2017 för ELLEs räkning när jag ihop med Nike gjorde en cover med Victorias Secret-modellen Izabel Goulart

Men så här. En av mina drömmar har länge varit att jobba utomlands. Jag har inte släppt den drömmen bara för att jag har fått barn, nej nej. Det kommer att ske tids nog. Men något jag reflekterade över när jag såg de första avsnitten i serien är hur mycket jag saknar mitt självförverkligande. Det där pirret för att jag växer som person, för att jag gör något enbart för mig. Att jag blir stärkt i mig själv. Givetvis växer jag som person nu med, men det är främst i min mamma-roll. Inte bara som ”Thowe”. Jag tycker det är svårt att förklara, men kanske förstår ni andra morsor vad jag menar.

Jag tror det är vanligt att känna som jag gör ändå. Eller jag vill tro det. För även om det är underbart att ha ett barn så går det inte att komma ifrån att hela jag har varit till lags för någon annan i åtta månader. Precis som det ska vara. Herregud. Men det gör ju något med mig som person. Jag tappar mig själv lite eftersom jag inte orienterar kring min egen person längre utan alla beslut jag fattar är snarare med min son som utgångspunkt.

Jag är van vid att våga testa nya saker, oavsett vad det är. Pirret av nervositet och lite rädsla gör mig taggad. Ovissheten.

Är det något jag lärt mig som mamma så är det att allt har sin tid. Så även detta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *