▹ Familj

Första besöket på BVC, Frans första leende och Corona (igen)

Igår var jag och sonen på vårt första besök på BVC. Hade ingen aning om detta: barnvagnen ska parkeras i hallen, skorna ska tas av, skötväska etc behövs INTE eftersom allt fanns där. Det innebar att jag såg ut som en packåsna när jag kom in eftersom jag inte ville lämna några värdesaker… Och jag trodde alla hade med sig sina saker in? Hur som helst.

När vi kom innanför dörren vaknade Frans av ett skrikande barn och sedan var det tävling i vem som kunde låta högst ungefär. Samtidigt som jag försökte förstå vilka oskrivna regler som fanns försökte jag få med mig alla mina värdesaker (tog med mig handspriten som låg i dryckeshållaren i sista sekund, man vet aldrig vad föräldrar gör i Corona-tider), lugna Frallan, sparka av mig skorna och samtidigt behålla mitt eget lugn. Satte mig i väntrummet där en mamma med en cirka 3 år gammal dotter satt och kommenterade allt jag gjorde för hennes dotter. DET gjorde mig så stressad. Alltså det rann svett om mig. Slängde ner skötväskan, min handväska, hans cashmerefilt som jag inte vågade lämna i vagnen, min egen halsduk – och la Frans på mina lår. Tog fram en napp som han spottade ut på soffan (vågade inte ge honom den igen om den andra mamman skulle tycka jag var hemsk), och trots att han hade ätit för typ 15 minuter sen tänkte jag att det kanske bara var tutte som kunde rädda situationen. Samtidigt som den andra mamman satt och sa ”Han är nog hungrig, ge honom mat! Ja lilla gumman (till sin dotter), nu blev du lite rädd av bebisens skrik va?” och jag ville bara ge mamman en örfil. Käften! Ser du inte att jag har en tokliten bebis och att jag är überstressad och knappt vet vad jag gör?

Jag drog iaf fram tutten och skulle precis ge Frans mat när min barnmorska kom och kallade oss. Hon hjälpte mig med all min packning (haha, så absurt så här i efterhand – nu har jag lärt mig att inte ta med mig alla prylar…) och jag följde efter henne med tutten i vädret och en skrikande unge i famnen. Sen var det skrik hela mötet med barnmorska + läkare och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde lugna mitt barn, som om de tittade på mig och tänkte ”Du är inte lämpad, först får du en förlossningsdepression och nu kan du inte trösta ditt barn?”.

Det positiva var i alla fall att Frans har gått upp rejält i vikt, han har växt 5 cm (!) sen födseln och allt såg bra ut. Han fick komplimanger för att han redan var så stark i nacken, hehe. Då blev jag stolt!

Till något annat allvarligt. Efter mitt inlägg igår känns det som att läget kring Corona har intensifierats på bara några timmar. Både Norge och Danmark har stängt skolor, SATS stänger samtliga gym i hela Norden i två veckor, flera stora ligor som NBA och SHL spelar sina matcher inför tomma läkare och USA hindrar flyg från Europa. Vi har fått ett Coronafall inom familjen och Jocke jobbar hemifrån resten av veckan, nästa vecka får vi se. Det går snabbt, detta. Igår beställde jag hem matvaror, lite Apoteksprodukter och sånt som är bra att ha hemma – bara för att! Man vet ju inte. Jag tror mörkerantalet för antalet smittade är enormt nu när man inte testar människor längre utan råder sjuka + de som träffat sjuka att vara hemma i karantän istället. För mig är det helt ofattbart att människor rasar över att gymmet är stängt, vilket jag sett flera göra på Instagram. Eller de som tycker att hockeyklubbarna överdriver när de stänger dörrarna för publiken. Nej, jag blir så irriterad nu.

Jag är inte orolig för egen del utan det är Frallan jag tänker på. Jag skiter i att statistiken säger att det är ytterst få småbarn som blivit smittade, jag vill inte ens ha en vanlig förkylning på lillgrabben när han är så här liten. På Nyhetsmorgon sa en man att man TROR att Corona kan ”vara över” (så gott som) om ungefär en månad. Herregud vad jag hoppas han har rätt, när han sa det var det som att hela min kropp blev lugn. Så jag väljer att tro att våren blir en fin vår för oss alla, att vi kan njuta av EM i sommar och att vi kan socialisera som vanligt snart.

Namnbyte till Skatteverket, kaffe, magdroppar, namnsdagsrosor och världens bästa bebis.

Var orolig över att natten skulle vara kris och panik med tanke på hur det var igår, men nej – endast två uppvak krävdes och det är jag heeelt fine med just nu. Det spöregnar och snöar omlott just nu så en promenad är inte att tänka på. Jag kan inte ha Frans i armarna hela tiden, så jag lägger honom i babysittern, ”leker” med honom i babygymmet, har honom i nestet (fungerar i cirka 5 minuter hehe!) och just nu sover han i bärselen så jag får möjlighet att äta lunch.

Under tiden har jag passat på att skapa album i Google Foto för att organisera och spara alla bilder på Frans. Vill såklart inte att några bilder försvinner, vilket är lätt om de bara finns på mobilen eller på en extern hårddisk. Apropå bilder så beställde vi våra dopinbjudningar igår! Jag har designat kortet själv i Photoshop, så är lite nervös över hur slutresultatet kommer bli, men det blir säkert bra. OCH!!!! Roligaste grejen någonsin: FRANS HAR SMILAT FÖR FÖRSTA GÅNGEN! Och självklart grät jag floder. Det skedde för några dagar sedan men igår log han tydligt och flera gånger. Åh lilla lilla Frallan!

2 kommentarer

  • J

    Åh! Exakt så var mitt första BVC besök. Fick duscha när jag kom hem pga helt genomblöt och grät hejdlöst i 2h :)))))))))))

    • thowe

      Åh men stackare!! Kan säga att gråten var jävligt nära för mig med… Och jag duschade så fort Jocke kom hem 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *