▹ Familj

Autopilot

En kvinna i min närhet sa för några månader sedan att det var först nu, när hennes son blivit 1,5 år, som hon kände att hon hittat sig själv igen efter att ha blivit mamma. Det tog 1,5 år att hitta sig själv som mamma, flickvän, dotter, syster, vän och – sin egen person. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, inte helt. Frans var någon månad/några månader gammal och jag tyckte att jag hittat tillbaka till mig själv ganska väl trots allt.

Men sanningen är, ju mer jag tänker på det, att jag har ingen aning? Jag har fortfarande inte landat i att jag är mamma och har en son. Det mesta, om inte allt, som jag gör är på prov. Jag testar mig fram, försöker förstå, lägger saker på minnet och inte sällan har jag kopplat bort tankarna och istället bara kör .

Och jag har definitivt inte landat i vem jag är som person. Eller som vän. Absolut inte som fästmö. Och som mamma? Nej.

Innan Frans föddes tänkte jag, som säkert många andra med mig, att mitt liv bara kommer adderas med ett barn. Som majoriteten av alla kvinnor som får barn förstod jag att jag skulle förändras och att inget skulle bli sig likt, men jag förstod inte vidden av det. Tänkte: livet förändras, men jag kommer ändå ha ungefär samma som innan – men med ett barn med i bilden.

Ha.

Nej, så är det inte. Det känns som att jag fortfarande trampar vatten och försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är omöjligt att få en längre stund att reflektera över vem jag är, vart jag är på väg och vad jag vill. Skulle nog bäst beskriva det som att jag går på autopilot i samtliga roller, förutom den viktigaste: mammarollen. Men som vän? Jag kommer allt för sent ihåg att fråga och uppmärksamma saker som hänt i mina vänner liv. Hur gick dejten, hur mår din pappa, har du fortfarande svinjobbig mensvärk och funkade tabletterna du skulle testa? Tid för vänskap i mängder finns inte, så vilka vänskapsrelationer vill jag prioritera? Som flickvän? Ibland kysser vi varandra första gången först vid lunch, eftersom Frans behövde byta blöja tidigt på morgonen och sedan var dagen igång med allt vad det innebär. Som mig själv, Thowe? Det enda jag vet är att det viktigaste i mitt liv är Frans, i alla lägen. Rangordningen därefter är fortfarande oklar. Ska försöka få mitt ben att bli smärtfritt först, så jag ens har energi till annat.

Det är samtidigt en så oerhört märklig tid. Hela vårt liv som vi kände till det innan är totalt omskakat eftersom vi fått en son och blivit föräldrar. I samma veva skakades hela världen om, vi alla befinner oss mitt i en pandemi och världen som vi känner till den kommer aldrig mer bli detsamma. INGENTING ÄR KONKRET. ALLT ÄR I RÖRELSE OCH JAG BARA TRAMPAR VATTEN.

Jag kör autopilot.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *