• Vasaloppet 2019 Joakim Larsson
    Vasaloppet

    Vasaloppet: laggpremiär, rekordplacering och myskvällar

    Torsdag, tidig morgon.

    Alarmet ringer strax efter halv sex och jag beger mig mot gymmet – veckans sista löppass ska klaras av. Några timmar senare sitter jag på tåget på väg upp mot Mora där jag tillsammans med Eva, Fredde och lilleman åker bil sista biten upp mot Sälen.

    Ringer till killarna i stugan, men inser att förberedelserna har snarare inneburit olika skidvallor än kylskåpsvaror. Vi tar svängen förbi Systembolaget och matbutiken, handlar det som handlas bör och stampar in i stugan där Göran och Jocke precis kommit hem från en skidtur. Vädret är magiskt: solen skiner, himlen är blå och snön glittrar i sin kritvita skrud.

    De två sistnämnda och undertecknad åker ner till Vasaloppsstarten för att hyra längdskidor åt mig och samtidigt ta oss en titt i det så kallade Stadiumtältet. Killarna finner snabbt några jämlikar och snackar teknik och material. Jag själv ställer mig vid sidan av en vallastation, kikar lite nyfiket på metoderna de använder och känner mig konstigt nog lite ertappad när den ena mannen frågar om jag behöver hjälp med något.

    . . .

    ”Ett glas bubbel medan du packar upp resväskan?”

    Tack gärna! Tar snart täten i köket och brassar ryggbiff, tre minuter per sida, och häller upp rödvin i glasen.

    . . .

    Dagen efter vaknar jag tidigt och är rastlös. Solen är på väg upp och på dagens agenda står det premiärtur i skidspåret för min del.

    Blå himmel, strålande sol och några få minusgrader. Kan inte önska en mer optimal premiärdag rent vädermässigt.

    Vi väljer spåret som är 5 kilometer långt och ger oss iväg. Jag blir snabbt andfådd och förstår inte varför det inte går snabbare. Får inte riktigt till tekniken men efter någon kilometer lyckas jag desto bättre.

    In i skogen dit solen inte når och rör oss mot en lång nedförsbacke. Jocke ser min tveksamhet och ropar:

    ”Slappna av och följ spåret!”

    Tänker att så länge jag är mjuk i kroppen och fokuserar så kommer det gå bra. Börjar åka neråt… Och det går snabbare än tänkt, skidorna åker ömsom inuti, ömsom utanför spåren och jag inser snart att skidorna inte beter sig på samma sätt som slalomskidor. Bromsa? Inte en chans. Det slutar med en rejäl vurpa men jag landar på vänster höft och både rygg och Ray Bans klarar sig utan större skråmor. Känner en djup tacksamhet över att ryggen inte längre krånglar på samma sätt som tidigare.

    Lunchtid närmar sig och vi går hemåt efter cirka en timmes skidåkning. Tillsammans med resten av familjen bestämmer vi oss för att åka scootertaxi upp till den mysiga lilla våffelstugen uppe på Högfjället. Det är så oerhört vackert, jag fotar säkert var femte sekund.

    Här stannar vi och får en historielektion berättad för oss. Tittar vi åt vänster ser vi Idre fjäll 11 mil bort och framför oss springer en handfull hundslädar förbi.

    Ingen täckning, undervart väder och milslång utsikt. Åka pulka? Visst, om man vill bryta lårbenshals och mer därtill. Ändå står både pulkor och tefat som använda längs husväggen, så kunskapen om att barn har mjukare leder än vuxna är väl någonstans bevisat här.

    Eva bjussar på lunch: två kokta korvar, en värmade glüwein och rosiga kinder för min del. Resterande gäng väljer nygräddade våfflor med hjortronsylt och grädde, lilleman får en majskrok som han nöjt trycker i sig.

    . . .

    Vi åker hemåt och växlar plats i bastun. Lägger en ansiktsmask och går runt i underställ. Oscar är på strålande humör och vill leka hela tiden. Ärligt talat, finns det något sötare än en bebis i merinoullsoverall? Tveksamt.


    Kvällen närmar sig och medan middagslasagnen står i ugnen knackar Ike på dörren. Nu börjar skidnörderiet på allvar. Valla hit och valla dit, här är det tre Vasaloppsåkare som inte gärna diskuterar annat. Energin blir märkbart förändrad när ytterligare en person som ingår i de inbitna har tillkommit. Jag och Eva sitter kvar vid middagsbordet och gör det vi gör bäst: tjötar över några glas vin. Killarna står i mörkret på verandan utomhus och preparerar laggen.

    . . .

    Det är lördag morgon och jag står i valet och kvalet om jag ska ge mig ut på en promenad innan resten av gänget vaknar. De senaste veckorna har jag sover jag dåligt, vaknar tidigt och känner mig stressad. Jocke tvingar mig att ligga kvar och jag halvsover i ytterligare än timme innan jag kliver upp och lägger energi på att duka upp ett välfyllt frukostbord. Kokta ägg vill väl alla ha, 5 eller 7 minuter?

    Gänget har olika planer och jag tänker att en solotur i spåret är precis vad jag ska ägna mig åt den närmaste timmen. Kanske går det lättare om jag får lite egentid.

    . . .

    Det går lätt. Nästan för lätt! Jag börjar förstå hur jag ska trycka ifrån och snart känner jag det där lyckoruset som många pratar om. Jag vågar inte åka 5 km-slingan och tvingas möta nedförsbacken igen utan väljer istället att åka fyra varv runt 2 km-spåret.

    Jag är inne på tredje kilometern när jag märker att någon åker bara några meter bakom mig. När jag stannar och kliver av spåret i några sekunder får jag höra:

    ”Ska du gå av? Jag som tyckte du hade så bra fart!”

    Självförtroendet är på topp kan jag tala om och när jag återigen är ensam i spåret säger jag högt för mig själv ”nu är jag lycklig!”, något jag börjat med sedan en tid tillbaka. Att yttra positiva känslor högt för mig själv, det känns som att känslan blir starkare då. Om inte annat så minns jag tillfällena mycket bättre.

    Om tankarna börjar vandra mot Tjejvasan år 2020? Jag säger inte mer än så.

    ”Kör vi nakenbastu eller!?”

    Killarna börjar ladda upp inför Vasaloppet och nerverna gör sig påminda. Överkänsligheten kring vad som kan vara ”spår av halsont” och bara vanlig nervositet är betydlig. Valla stryks på, 1400 kronor för en burk som rymmer max 20 ml är inga konstigheter i det här gänget. Prestation och resultat har ingen kostnad, det lär man sig tidigt.

    . . .

    03:45. Alarmet ljuder. Det är Vasaloppssöndag. Jag somnar om när Jocke kliver upp men vaknar av orolig sömn vid ett flertal tillfällen därefter. I en dröm är jag så oerhört förbannad på min lillebror, jag skriker och frustar och när jag vaknar har jag spänt kroppen så hårt att mina knogar gör ont.

    . . .

    Lämnar stugan 07:45. Är stressad. Lyssnar på Vasaloppsradion och tittar på klockan. 07:58. Undrar över vad som försiggår i gängets huvud just nu. Tänker på Jocke. Är han nervös? Taggad? Fryser han? Jag blir lite orolig över att inte hinna till första officiella kontrollen. Jag ser människor som har lämnat sina bilar för att ställa sig på kanten av klippavsatsen, med mobilkameror riktade mot starten som går av stapeln på andra sidan älven. Insåg inte ens att det var här jag var. Stannar jag med och tittar i några sekunder bort åt de tusentals människor som rör sig som fiskar i stim. Blir, precis som förra året, rörd av det hela och fäller till och med några tårar. I bakgrunden ropar radiopratarna och den välbekanta Vasaloppsvisan ljuder. De senaste åren har jag blivit riktigt känslig och gråter åt både det ena och det andra, jag låter det bero.

    . . .

    I Mångsbodarna är jag redo med nya stavar. Jocke ska staka hela loppet, det gör eliten och vill man nå dit behöver man även närma sig deras tillvägagångssätt i loppet. Det blåser rejält, motvind med små snöflingor som yr omkring.

    Banderollen som välkomnar åkarna till första kontrollen blåser ner på spåret och en funktionär är snabbt på plats för att städa undan. Vi i publiken hoppar oss varma och frågar varandra hur åkarna ska klara av det här vädersletna loppet. Jag väntar i 45 minuter, sedan susar han förbi med hela stavar. Adrenalinstinn springer jag tillbaka till bilen, slänger upp stavfodralet i takboxen och tänker att jag kanske hinner till nästa kontroll med.

    Det gör jag. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Jag hinner till varje kontroll och skriker på Jocke som om det vore det sista jag gör. Njuter till fullo av att vara så delaktig i hans lopp och verkligen få möjlighet att på nära se honom kämpa.

    På vissa kontroller har jag hittat ”hemliga” platser att se åkarna på, skrattar när jag ser Jocke åka förbi med ett förvånat uttryck över att jag står där jag gör.

    Råkar visst även skrika hejarop åt fel person vid ett tillfälle, inser jag när jag ser hans nummerlapp bakifrån. Nåväl.

    I bilen mellan kontrollerna tittar jag på Jockes statistik och när jag ser att han är under plats 1000 ropar jag högt för mig själv i bilen. Måtte han hålla det. Han plockar placeringar vid varje kontroll och när jag hör att en annan i publiken skriker ut placering åt en åkare tänker jag att jag ska göra detsamma. Ropar dock ut Jockes placering några minuter innan det faktiskt är Jocke som susar förbi och jag inser att jag har skrikit ”plats 932” till någon som befinner sig runt plats 500-600…

    Jag står redo i skidbyxor, dunjacka, kängor, mössa och solglasögon. Fryser inte, men kan inte påstå att den eländiga vinden och snöfallet är särskilt behagligt. Skänker en tanke åt alla åkare som tar sig igenom misären och skakar på huvudet när jag hör hur de på Vasaloppsradion säger att det här loppet är ett av de värsta någonsin.

    I sociala medier ser jag att Mamma och Per följer sin svärson och att de skickar ett flertal bilder där man ser Jocke i loppet.


    Jag är på plats i Mora 25 minuter innan Jocke förväntas komma i mål. Köper mig en kantarelltoast och ställer mig vid upploppet, redo att heja på honom när det är dags.

    Så kommer han äntligen och jag ropar, hoppar och filmar. Han plockar ett tiotal placeringar och landar på… PLATS 915!! Springer bort mot målgången och kastar mig runt halsen på honom. Aldrig varit så stolt.

    Trött men min alldeles egna hjälte.