En kvinna i min närhet sa för några månader sedan att det var först nu, när hennes son blivit 1,5 år, som hon kände att hon hittat sig själv igen efter att ha blivit mamma. Det tog 1,5 år att hitta sig själv som mamma, flickvän, dotter, syster, vän och – sin egen person. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, inte helt. Frans var någon månad/några månader gammal och jag tyckte att jag hittat tillbaka till mig själv ganska väl trots allt.

Men sanningen är, ju mer jag tänker på det, att jag har ingen aning? Jag har fortfarande inte landat i att jag är mamma och har en son. Det mesta, om inte allt, som jag gör är på prov. Jag testar mig fram, försöker förstå, lägger saker på minnet och inte sällan har jag kopplat bort tankarna och istället bara kör på.

Och jag har definitivt inte landat i vem jag är som person. Eller som vän. Absolut inte som fästmö. Och som mamma? Nej.

Innan Frans föddes tänkte jag, som säkert många andra med mig, att mitt liv bara kommer adderas med ett barn. Som majoriteten av alla kvinnor som får barn förstod jag att jag skulle förändras och att inget skulle bli sig likt, men jag förstod inte vidden av det. Tänkte: livet förändras, men jag kommer ändå ha ungefär samma som innan – men med ett barn med i bilden.

Ha.

Nej, så är det inte. Det känns som att jag fortfarande trampar vatten och försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är omöjligt att få en längre stund att reflektera över vem jag är, vart jag är på väg och vad jag vill. Skulle nog bäst beskriva det som att jag går på autopilot i samtliga roller, förutom den viktigaste: mammarollen. Men som vän? Jag kommer allt för sent ihåg att fråga och uppmärksamma saker som hänt i mina vänner liv. Hur gick dejten, hur mår din pappa, har du fortfarande svinjobbig mensvärk och funkade tabletterna du skulle testa? Tid för vänskap i mängder finns inte, så vilka vänskapsrelationer vill jag prioritera? Som flickvän? Ibland kysser vi varandra första gången först vid lunch, eftersom Frans behövde byta blöja tidigt på morgonen och sedan var dagen igång med allt vad det innebär. Som mig själv, Thowe? Det enda jag vet är att det viktigaste i mitt liv är Frans, i alla lägen. Rangordningen därefter är fortfarande oklar. Ska försöka få mitt ben att bli smärtfritt först, så jag ens har energi till annat.

Det är samtidigt en så oerhört märklig tid. Hela vårt liv som vi kände till det innan är totalt omskakat eftersom vi fått en son och blivit föräldrar. I samma veva skakades hela världen om, vi alla befinner oss mitt i en pandemi och världen som vi känner till den kommer aldrig mer bli detsamma. INGENTING ÄR KONKRET. ALLT ÄR I RÖRELSE OCH JAG BARA TRAMPAR VATTEN.

Jag kör autopilot.

Det går knappt att lägga ner Frans utan att han rullar omkring och försöker krypa. Stackarn blir bara frustrerad eftersom han inte förstått hur man gör och istället lyfter rumpan samtidigt som han pressar ner ansiktet i underlaget, hehe. Att han är mer rörlig gör också att han gärna ligger TÄTT intill mig på natten. Spelar ingen roll hur nära Jocke han ligger i början, han rullar över till mig. Jag ligger längst ut på sängkanten och Jocke njuter av minst 120 cm. Så nu pågår en diskussion här hemma om huruvida vi ska köpa en större barnsäng eller inte (i så fall skulle han bara ha den i något år). Ni kan ju iaf ana i vilket läger jag hänger.

Han känns knappt som en bebis längre, så stor som han är! Men om ett halvår kommer vi väl tycka att han var mini nu. Drygt 70 cm och 10 kg på 4,5-mån 🙂 jo men…

På ämnet: att sluta amma är typ det bästa beslutet jag fattat. Mina bröst var MELONER alltså XXL (!) och jag vantrivdes i den storleken. Alltså det var typ två bröst som kom gående. Nu är de tillbaka i storleken jag hade innan jag blev gravid = magi. MAGI. Dock står jag nu mellan två bh-storlekar, så mina dyra amningsbhar är något för stora och mina tjusiga ”pre pregnancy”-bhar är för små. Kul!

Nästa helg ska vi döpa Frans och jag har såklart tagit ansvar för dekorationerna. Eller ja det mesta gällande dopet. Kvinnofälla eller intresse? Om ni ändå visste. Men jag älskar att lägga fram grejer som ska användas, se färgerna ihop och i mitt huvud fundera över hur allt ska stå. Samma sak inför en middag. Jag gillar verkligen det visuella.

Ikväll ska vi på middag hos Angela & Max, LÄNGTAR!<3

Jag tror det här är Isabel Boltensterns koncept, åtminstone tänker jag på hennes forna hockeyblogg när jag tänker ”en bild i timmen”. Bara så ni vet vart det kommer ifrån, hehe. Idag bestämde jag mig för att testa ett sånt koncept, tänkte att det kunde vara kul? Sen blev det en dag av Frans-kaos… men samtidigt, det kanske är ”intressant” för en del att läsa med.

Konceptet: ställde alarm en gång i timmen och fotade det jag gjorde.

Här är min dag!

Kl. 7 – Vaknar av mig själv, en halvtimme efter att jag stängt av alarmet. Går upp, tar en Nocco från kylskåpet och klär på mig träningskläder. Glömmer – såklart – bort att fota…

Kl. 8 – Är snart klar på gymmet. Ligger på golvet vid hantlarna och kör diverse bålövningar. Har fått veta att jag helt enkelt har en dålig rygg och för att motverka smärta måste jag styrketräna den livet ut.

Kl. 9 – Har kommit hem och hunnit duscha. När alarmet ringde hade jag precis hämtat flaskorna från natten och skulle diska upp dem. Jag brukar preppa 2 flaskor á 150 ml vatten + pulverburkar inför natten, oftast räcker det.

Kl. 10 – Frans har varit vaken i två timmar men vill absolut inte sova. Jag går in i sovrummet, busar lite med honom, försöker gosa honom till sömns. Men allt han gör är att gnälla, dra mig i håret och vrida på sig. Mitt hår som var samlat i en toffs står åt alla håll och jag tar ut min irritation på Jocke som ska iväg på padellunch med kollegor.

Kl. 11 – Frans har varit vaken i tre timmar och gnället har gått över till ren och skär skrikfest. Övertrött + två tänder på gång. EJ en bra kombination. Svetten lackar och jag undrar hur fan jag löser detta. Skickar snaps till mina föräldrar och beklagar mig.

Kl. 12 – Frans har somnat i vagnen, inomhus. Jag lägger mig raklång i sängen och planerar att sova 20 minuter. Det går inte.

Kl. 13 – Är hemma hos Jockes föräldrar. Vår städerska kommer på torsdagar, så jag tog med mig Frans till Täby C, köpte lunch och parkerade mig hos svärisarna. Det blev en ”lyxräkmacka” och en burk pepsi max.

Kl. 14 – Försöker roa Frans. Han får leka med leksaker hemma hos farmor och farfar och medan jag och svärmor sitter bredvid och snackar ser vi att han försöker krypa (!). Det går såklart inte. Han blir arg och skriker. Han får lite mat som han sedan spyr upp, dels på filten, dels på mig.

Kl. 15 – Jocke ska åka till Tyresö på ett ärende, så jag och Frans hakar då Frans enbart sovit 45 min under dagen (ska sova 3-4 timmar). Frans skriker så han knappt får luft (övertrött, återigen) men så fort Jocke har startat bilen och rullat ut ur garaget sover Frans.

Kl. 16 – Sitter fast i en jävla bilkö. Det enda som är positivt är att Frans fortfarande sover. Jag har träsmak i röven, ont i benet och undrar varför jag följde med när Frans hade sovit lika bra med bara Jocke i bilen.

Kl. 17 – Äntligen på g hem. Svärmor har bjudit över oss på spontanmiddag, så det är dit vi är på väg. Frans sover fortfarande, men jag känner att jag verkligen hade kunnat göra något vettigare än att sitta i långa bilköer denna dag. Typ sova.

Kl. 18 – Hemma hos svärföräldrarna med en arg Frans i knät och en ny bitleksak som jag köpte tidigare idag. Räknar ner minutrarna tills att Jocke är tillbaka från ett snabbt ärende i Täby C och kan ta över.

Kl. 19 – Gänget är samlat för middag och svärmor bjuder på bubbel ”Jag tror det är en sån dag, visst är det?”. Jag blir salig.

Kl. 20 – Vi har hunnit äta middag och nu sitter svärmor, jag och Cissi kvar vid bordet och dricker lite vin och snackar om allt möjligt medan killarna och barnen är vid tv:n. Jag NJUTER av att kunna lämna över allt ansvar till Jocke.

Kl. 21 – Det är dags att röra oss hemåt. Ja, jag är lika trött som jag ser ut att vara.

Klockan är nu 22 och Jocke nattar Frans och jag skriver det här inlägget till er. Om fem minuter ska jag tvätta ansiktet, ta ut linserna och gå till sängen. Lite tidigare än vanligt men troligtvis blir natten jobbigare än vanligt med.

Var det här roligt? Eller bara eh?

Igår var vi på BVC för grabbens 5 mån-kontroll (lite tidigare pga sommarbemanning). Han fick två sprutor i låren samtidigt och den här gången gick det betydligt bättre än första gången när han fick två sprutor var för sig. Dessutom blåste barnmorskan såpbubblor så Frans uppmärksamhet avleddes och jag grät heller inte denna gång, hehe. Förra gången fick han lite feber men sov typ hela det dygnet, var mest mysigt att han ville vara nära. Igår kväll fick han feber igen, 39 grader, och var synbart påverkad. Vi avvaktade med att ge Alvedon då vi tänkte att det kanske är bra att hans kropp ”lär sig” att ta hand om feber, men efter någon timme var han betydligt varmare så då gav vi honom oral Alvedon i flaska tillsammans med lite ersättning. Nej USCH vad jobbigt jag tyckte det var att se honom så. Han somnade så fort Jocke nattade honom i vår säng, sen satt vi och tittade på en film – med en paus typ var femte minut för att kolla hans andning i babykameran. Vid ett tillfälle låg han och darrade i olika kroppsdelar och då blev jag såklart orolig. Ville inte väcka honom, men ändå ha honom nära mig. Även om det är feber från ett vaccin så är det ju fortfarande äkta feber, och dessutom är han så liten. Jag gick in flera gånger för att känna på honom, ge honom lite svalka och dryck. Vid ett tillfälle vaknade han till lite lätt och tittade på mig trött. Jag la handen mot hans kind som Jocke alltid gör för att lugna honom, då tog han sin ena hand på min hand och den andra grep han tag i mitt linne med. Sällan jag känt så stor betydelse av att vara hans mamma som där och då, att jag är hans trygghet. Blev helt blödig. Resten av natten var han orolig, yrade massor i sömnen och rörde på sig. Tror inte jag sov särskilt mycket ärligt talat, jag låg väl också och indirekt spejade för att hålla koll på hans mående. Gav honom dryck i sömnen, kände på kroppen, såg till att han var lugn. Framåt morgonkvisten fick han sova på mig istället och jag kände verkligen att jag gör fan vad som helst för den här ungen så länge han mår bra. Skippar sömnen, får ont i kroppen och skiter i lunch för att han går före. Föräldraskapet ändå.