Frans hänger i bärselen och sover, Jocke jobbar och jag har precis fått i mig en andra frukost för dagen. Finns inte så mycket att göra, så jag tänkte: varför inte blogga?!

Igår var Frans hur nöjd som helst under dagen. Jag hade honom i selen eller lät honom sitta i babysittern och titta på mig/prata med mig medan jag gjorde mitt. Blev så trött på hur stökigt och ”plottrigt” det såg ut här hemma så medan Jocke satt i sovrummet och jobbade rensade jag ut vardagsrummet och möblerade om lite. Nu ser det nästan tomt ut, men det är SÅ mycket bättre. Sålde även den stora växten vi har, är trött på den och tycker ärligt talat att den gör att vårt hem blir lite för grönt. Är trött på grönt. Hjälper ju inte att vi har en gigantiskt grön sammetssoffa heller…

Men på kvällen blev det annat. Frans var helt otröstlig. Grät och grät. Jag är övertygad om att det är D-dropparna han får. Ju mer jag googlar desto mer läser jag om bebisar som får magknip och kräks av de som är oljebaserade. Jag glömmer ibland att ge Frans dropparna och jag har inte tänkt på det tidigare, men det finns en korrelation till antal spyor & skrik + droppar. Igår kaskadspydde han nämligen ett dussin gånger, oavsett när han fick käk senast. Tycker så jävla synd om honom, förstå att ha ont i magen och inte kunna göra något åt det. Så nu har jag beställt nya droppar och vi håller tummarna för ett gladare barn framöver.

Eftersom Frans ändå bjussat på flera ”nöjda tillfällen” så har jag kunnat göra sånt som jag får energi av. Till exempel pyssla, i detta fall att måla. När Frans var nyfödd var jag rädd för att aldrig mer kunna göra sånt som var JAG. Inte på väldigt länge i alla fall. Men som alla sa; det blir bättre, det blir lättare och du kommer kunna göra saker utan Frans. Det stämde. Även om det inte riktigt tröstade mig där och då. Nu är jag snarare orolig över hur SNABBT tiden går!

Nu ska jag inte jinxa något, hehe… Men eftersom Frans är så mysig just nu så funderar jag på vad jag kan hitta på för något. Vill gärna baka, är sugen på att testa någon göttig kaka i långpanna. Kanske måla lite till. I alla fall göra om här hemma. Våra mullvadsgråa/-gröna gardiner ska bytas ut mot skira, vita varianter snart. Kuddarna ryker. Linneduken till bordet tas fram. Här ska ljus och vår komma in!

Ett tag trodde jag att jag varje söndag skulle tänka ”åh för X antal veckor sedan hade jag precis fått epidural/börjat krysta/fått Frans i min famn/checkat in på BB-hotellet” men i veckan insåg jag att jag inte minns om Frans fyller 10 eller 11 veckor. Hehe. (11!) Äsch, veckor är inte så viktigt tycker jag. 🙂 Däremot tror jag att jag lär tänka varje söndag ett bra tag framöver att det var just en söndag som han kom.

Livet med Frans är 1000 ggr bättre nu än i början. Han ler så ofta. Tittar på mig och Jocke, söker kontakt, är GULLIG SOM FAN. Han har t o m legat i vagnen och varit nöjd! Innan har han bara kunnat vara i vagnen om han ska sova. Så skönt att han kan ligga där och typ titta bara.

Nätterna är ibland bra, ibland jobbiga. Som det är. Men jag är lugnare i mig själv nu. Och eftersom vi alla är friska så har jag tränat igen och jag äter lite lite bättre. Det gör att jag får mer energi. Frans vaknar flera ggr per natt, ibland räcker det att mata. Men nästan alltid runt 4 – och är ledsen. Då gäller det att mata, vagga och gärna gå upp och gå lite för att verkligen lugna honom. Var uppe i en timme häromdagen och tröstade. Märkligt att man klarar det. Men det gör man ju!!

En annan stor grej för mig är att jag har ammat offentligt för första gången. Jag var såå stressad, haha. Men gick hur bra som helst och kudos till mig fan!

Här är några bilder från de senaste dagarna:

Nu är Frans två månader och han är inte en liten bebis längre utan en egen person. Han är med på ett helt annat sätt och följer med oss med blicken (okej inte alltid hehe). Ibland är det som att han söker vår blick och när vi väl tittar honom djupt in i ögonen börjar han prata och le stort. <3 Det är STOR skillnad från när han var 1 månad, både med mitt mående, hur jag hanterar allt och självklart själva FRANS. <3

Han går upp mycket i vikt och har blivit lite knubbig, älskar hans dubbelhaka, de små michelinarmarna och celluliterna på benen!!! Vill bara pussa sönder dem.

Han är som piggast på morgonen och då är det en bra tid att lägga honom i babygymmet för att antingen träna nacke eller för att ligga och titta på allt som hänger. Han trivs också i sitt babynest med en sjungande mobil ovanför, den brukar han prata med. OBS babynestet är inte särskilt populärt på natten… :)))

För några veckor sedan kunde vi lura honom att somna om när han vaknade runt 5-tiden. Guld värt att få sovmorgon. Det verkar dock inte funka längre!? Sista tiden har han sovit väldigt korta stunder, det är som han aldrig kommer i djupsömn. Eftersom vi samsover så påverkar det oss med… Särskilt sista veckan nu har varit tuff. 8 veckorsfasen…? Han har noll rutiner, kan somna vid 19 eller 23, vakna var tredje timme till att vara i princip halvvaken hela natten. Eller han sover kanske, man han flaxar med armar och ben, gnyr och bökar.

Men till skillnad från i början så har jag nu börjat vänja mig vid lite sömn, att jag har smutsigt hår, att han kräks i tid och otid osv. Det är inte kul givetvis, men det GÅR. Det har givetvis med mitt psykiska mående att göra med, men innan kunde jag börja gråta av att han kräktes på mig. Det var bara för mycket liksom. Nu tittar jag på honom, han ler, jag känner att det är värt allt. Så, mycket bättre… 🙂

Amningen gör ont nästan varje gång. Vet inte hur ofta jag har sagt ”NU börjar jag delamma!!!” men det slutar alltid med att jag tycker bekvämligheten i att bara dra upp min blus trumfar att slippa smärtan… Vi har dock gett honom ersättning då och då och den slukar han. Så jag funderar på om han inte får tillräckligt med mjölk från mig?

Han visar sitt missnöje genom att skrika, oftast är det för att han vill vara nära och vi har varit dumma nog att lägga honom på skötbordet för att byta blöja eller klä på honom. 😉 Mycket skrik blir det och vi gör vårt bästa för att se om det är just närhet han vill ha eller om det är gaser, magknip eller trötthet. Vid 3 månader säger de flesta att allt blir lättare, vi tänker mycket på det.

Jag är inte 100 % bra än, men jag är bättre. Drar mig dock från att göra lite jobbigare saker, som att gå promenad med honom ensam. Han sover så korta stunder och kan börja panikskrika från ingenstans, det tycker jag är ganska jobbigt eftersom jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag är inte jätterädd för att Frans ska få Corona, däremot är jag rädd för att han ska sluta andas bara så där..? Tycker han verkar ha trånga näsgångar så om han andas tungt eller ”konstigt” kan jag inte slappna av och ligger vaken tills han vaknar. Ej hållbart.

Det bästa jag vet är när vi fått sova några timmar i stöten och alla tre ligger tillsammans på morgonen och myser. Vi pratar med Frans, han jollrar och ler stort mot oss och vi blir SÅ stolta och förälskade i vår lilla son. Nu har vi varit lite väl trötta den sista tiden, men allt är en fas säger de föräldrar som vet. Jag längtar tills nästa pigga morgon!