Visar 103 resultat
▹ Övrigt

Tankar en fredagskväll

Det är fredag kväll och Jocke nattar Frans, jag sitter på kvällsterrassen och grannarna har något tv-program med Tilde på högsta volym. Tycker det är otroligt mysigt, att höra vad grannarna lyssnar på. Känns hemma, på något vis. Bredvid mig står mitt andra glas champagne ur flaskan som våra älskade vänner Angela och Max gav oss (mig, hehe) i present när jag hade berättat att jag signat nytt jobb och himlen är gråblå, snudd på gråvit.

Det är snart höst. Det känns i luften, det syns på färgerna och det märks i människors beteende. Men augusti är en sommarmånad och av den kvarstår två veckor, så allt annat än sommar vore fel att svara på frågan vilken årstid det är just nu.

Framför mig ser jag tre olivplantor. Den ena lever mirakulöst nog fortfarande, de andra två är döda sedan länge. De var ändå bara rekvisita till visningen.

Det börjar mörkna, trots att klockan bara är 20:44.

Några hundra meter bort, men fortfarande inom synhåll, är idrottsplatsen upplyst. Jag slungas tillbaka till mitt 13-åriga jag. Som sprayade hårspray på ögonbrynen, i luggen och i nackhåret. Allt skulle ligga perfekt när man kom ner till P88:orna som hade fotbollsträning innan oss.

P88:orna, som nu är 33 år gamla. I mina ögon fortfarande unga, om än inte ungdomar som sparkar boll, smygröker på rasterna och hånglar med smak av importerad starköl. Men fortfarande är de unga. I mina ögon.

Jag blir nästintill provocerad när jag får höra jämngamla kalla sig gamla. Det känns som ett hån mot de som närmar sig 90-strecket.

Om vi har tur lever vi ett långt, friskt och förhållandevis lyckligt liv på – säg – 95 år. Då är 30 år en piss i havet.

Du är SÅ ung fortfarande. Det är så mycket som händer nu, så många förändringar, så många grunder som läggs och en personlighet som formas och sedan bara ändras i fragment. Men ålder? Nej, den har vi inte.

Sluta titta på barnens ålder och jämför dig. Klart jag är stenålder om jag tittar på min sons ålder. Men 30, jämfört med 95? Jag är ungdom. Fortfarande.

Och när jag pratar med min mormor eller farfar inser jag hur mycket jag har kvar. Så mycket visdom de besitter, så många minnen. Jag hoppas jag kommer dit en dag. Att få vara med om ett helt liv.

▹ Övrigt

Semester!

Varning för semestercontent! Idag hade jag min första semesterdag men redan förra veckan flexade jag en del för att njuta av solen och värmen. Jag jobbar bäst på förmiddagen och kvällen ändå, så att ha ett jobb där jag ibland kan justera arbetstimmarna är super. Hur som helst, det är fullständigt underbart att vi lite tar för givet att det är minst 25 grader varje dag nu. Bor man i Sverige är inte varje sommar så här varm och torr!

Förra söndagen åkte vi spontant till mina föräldrar i Kungsängen och stannade även på middag. När F var mini hade vi ett par tillfällen då det blev kaos i bilen och läggningen/natten i princip blev förstörd när vi åkte hem efter middag (= för sent). Nu är det säkert ett halvår sedan vi åt middag där och vi glömmer typ att F hela tiden utvecklas, haha. Vi bestämde oss för att testa i alla fall och både bilresa och natt gick bra!

Min näst sista arbetsdag förra veckan tillbringades också i Kungsängen under ett par timmar. Jag köpte en ny bikini för någon vecka sedan och jag stormtrivs i den. Kupa + höga trosor. Kan inte NOG förklara hur starkt jag avskyr låga, smala bikinitrosor. Jag är inte alls bekväm i det.

Och så kom sista arbetsdagen då jag åkte in till kontoret och lämnade in dator, telefon och passerkort. Gick runt på kontoret och tänkte tillbaka på alla minnen. Trist att det var typ tre personer där bara, men så är det i pandemi- och semestertider.

Innan jag åkte hem köpte jag med mig min favoritsushi som jag åt 1 gång i veckan innan jag gick på föräldraledighet. När jag kom tillbaka till bilen hade jag en härlig p-bot på 900 riksdaler… Suck.

Nu är det äntligen semester på riktigt! Jag har fyra veckor ledigt innan jag börjat på mitt nya jobb och jag ska göra mitt bästa för att vara nuvarande och slappna av så mycket jag kan.

▹ Övrigt

FOTBOLLS-EM!

Idag är det äntligen dags för premiären av fotbolls-EM! Jag är så taggad och pirrig inför de kommande veckorna. Älskar ju det här. Gemenskapen, förväntningarna, pirret. Under VM 2018 gjorde jag den längsta följetången i min bloggs historia och rangordnade varenda lands matchtröja, hahaha – eh, det sker inte igen om man säger så… Men jag var absolut proffs på hemma- och bortaställ, den saken är säker.

Med tyskt ursprung har jag ju dessutom fördelen att ha två lag att heja på under mästerskap. Under VM 2018 köpte jag för första gången min alldeles egna matchtröja med tyskt emblem och mitt efternamn på ryggen, och vad händer då? Nej men då ryker de i gruppen. Totalt haveri. Tyskland har inte sålt så få matchtröjor NÅGONSIN och skammen var enorm. Låt oss hoppas på att det går bättre i det här mästerskapet.

Jag har precis bettat hela mästerskapet och har en slutgiltig vinnare som tar hem hela EM… Vilket land tror ni det blir?

▹ Övrigt

En världsvan snygging och ett blåbär

Jag tittar tillbaka på maj månad för fem år sedan och ler åt hur livet har förändrats. Då var jag 25 bast, relativt nyseparerad från mitt ex och hade precis börjat hitta tillbaka till mig själv igen. Jag tror jag gick på minst ett pressevent varje dag, tränade tidigt på morgnarna och hade precis köpt min första egna lilla etta på Gärdet. Det var massor som hände och det skedde under en tid då ljuset kom tillbaka, träden började blomma och människor kände livsglädje igen efter ett halvår i mörker och kyla. Det var som att en del av mig dog i februari och en annan Thowe växte fram och föddes på nytt i maj. (Herregud, kan någon stoppa den här djupa tönten?)

Två veckor in vågade jag dessutom bjuda ut en man som var så snygg att jag blev knäsvag av blotta åsynen. Som det 25-åriga blåbär jag var kunde jag aldrig tro att den där 32-åriga världsvana mannen skulle säga ja, men det gjorde han. Jag föll pladask, var så nojig över att min ålder skulle vara en nackdel och dessutom livrädd över att våga öppna upp mig för någon ny när jag precis hade läkt. Det är klart att det inte alltid är lätt. Känner man, som jag, mycket och starkt – då är allt sånt här läskigt. Jag minns fortfarande när han skjutsade hem mig en sen kväll i juni och tog min hand i sin när jag satt på sätet bredvid. Tidigare hade jag alltid dragit bort handen elegant, men nu lät jag den vila i hans. Det var mitt sätt att våga öppna mig.

Med det visade sig att det var rätt. En 32-årig snygging och en 25-åring till blåbär, haha. I maj är det fem år sedan vår första dejt och dessutom vår årsdag för vår förlovning. Ettan på Gärdet och tvåan på Kungsholmen har bytts ut mot en trea i förorten, vi ligger inte och äter äggmackor i sängen nattetid längre utan är vakna med en ettåring (haha…) och weekendresorna har bytts ut mot husdrömmar och ett kommande bröllop.

Jag är precis där jag vill vara. Maj, vilken månad du är.