▹ Bröllop,  ▹ Min graviditet

Bröllop först, bebis sen?

4 december, onsdag, veckorna går… Är konstant några dagar före verkligheten, känns som helg nu och varje fredag anser jag att veckan är slut och att det är början på nästa. Är så otålig nu! Men vet inte om jag är otålig för att jag längtar efter min son eller för att jag vill vara med om förlossningen NU. När jag inte riktigt har koll på läget fungerar jag som så att jag vill göra det DIREKT, vill absolut inte dra ut på det. Så förlossningen längtar jag liksom efter för att jag vill bara vara med om den och förstå vad det handlar om… Men jag är ju smärtsamt medveten om att en graviditet och just en förlossning är någon man inte kan kontrollera, så det är verkligen mental träning för min del just nu.

Under middagen pratade Jocke & jag om förlovning, barn osv och hur olika syn man har på det. Många av mina vänner vet jag vill ha sina barn med under bröllopsdagen och väntar hellre med giftemål av den anledningen. Jocke har inte riktigt brytt sig och jag har, som ni kanske vet, sedan barnsben tänkt tvärtom; jag har velat gifta mig innan barn. Anledningen till det är för att jag har tänkt att en förlovning är stort, ett giftemål större och barn störst. Och då velat göra det i den ordningen för att ”stegra upp” på den stora glädjetrappan.

Men vad jag inte har insett innan är att det inte går att stegra lyckonivåerna på det sättet. Lycka/glädje är inte något bestående, utan en känsla som precis som andra känslor kan tas över av andra känslor. Så livet går upp och ner, vilket såklart är positivt. Vad jag menar är att bara för att jag upplever en stor glädjestund idag så står jag inte kvar på samma glädjenivå för all tid som kommer härnäst, tills det är dags att ta nästa steg på glädjetrappan. Utan jag kanske känner trista känslor imorgon, trots att jag är hur lycklig som helst idag.

Gud vad jag har svårt att få fram vad jag menar…

Men vad jag försöker förklara är att jag inte längre tänker att jag vill förlova mig först, gifta mig sen och få barn sist av rädsla för att göra det största (barn) först och därmed inte känna lika stor lycka och glädje inför att säga ja till min fästman. Utan att det är olika delar/schack av glädje och lycka. Och lycka kan aldrig stjäla lycka från någon lyckostund utan de kan bara hjälpa varandra att bli ännu större. ♥

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *